Så grundades Hoppets Stjärna

Hon kom gående genom Fransisco Sás slumkvarter med sitt döende barn i famnen. Varsamt lade hon den nakne pojken, feberhet och med ben och armar som tändstickor, i Erik Gunnar Erikssons famn.
– Vill du be Gud att min lille son får leva, viskade hon.
Det här är historien om hur Hoppets Stjärna föddes.

Det var 1970 som Erik Gunnar Eriksson, Hoppets Stjärnas blivande grundare, fann sig stående bland kartonghus och sopor med det utmärglade barnet i sin famn. Han besökte Brasilien i missionsärenden vid en tid när Hoppets Stjärna ännu inte ens existerade som en dröm i hans medvetande. Aldor Pettersson, en svensk missionär i landet, hade uppmanat Erik Gunnar att följa med honom till slumområdet – och denna uppmaning skulle komma att få omvälvande konsekvenser för framtida generationer över hela världen.
– Tänk om vi kunde bygga ett barnhem här uppe, viskade Erik Gunnar och såg ner på spädbarnets plågade ansikte.
– Det är en dröm jag har haft i 40 år, svarade Aldor.

När sommaren kom, och det var dags för den missionskonferens som varje år samlade stora skaror vid Erik Gunnars hem i lilla ångermanländska Kärrsjö, klev han upp på scenen och förkunnade sina planer. Responsen var överväldigande, och de hänförda åhörarna inledde en insamling till barnhemmet i samma ögonblick – men talaren själv drabbades under natten av tvivel. Vad hade han gett sig in på? Vad visste han om att driva barnhem, och hur skulle han få in de summor som krävdes?
Efter en sömnlös natt hade han bestämt sig för att återvända till konferensen och ta tillbaka sitt löfte, hur mycket det än smärtade – men utanför missionstältet möttes han av en man som inte heller sovit en blund den natten. Denne man, Josef Hellman, hade dock helt andra skäl för sin sömnlöshet.
– Efter ditt möte i går hörde jag en röst som talade till mig, sa han. Rösten sa att arvet jag fått efter min mor skulle jag ge till barnhemmet i Brasilien.
Nästa person att söka upp Erik Gunnar var barnsköterskan Ulla-Britt Sundström.
– Det är jag som ska åka till Brasilien och ta ansvaret för barnhemsprojektet, meddelade hon, enkelt och okonstlat.
Ur dessa initiativ såddes fröet till all den världsomspännande verksamhet som Star of Hope bedriver i dag.

Under det halvsekel som gått har en man vid namn Paulo vuxit upp i Brasilien, gift sig och bildat familj.
Det var honom som Erik Gunnar höll i famnen i Fransisco Sás slumkvarter – och han blev det allra första barn som togs omhand när det nya barnhemmet stod klart samma år.
Det barnhemmet fick namnet Estrella de Esperanza. Hoppets Stjärna.

Läs mer om Erik Gunnar och det första barnet

Mannen som tände stjärnan

Hoppets Stjärnas grundare, Erik Gunnar Eriksson, lämnade jordelivet 2006 – men hans livsverk lever i högsta grad vidare.
Det här är historien om det han skapade.

Erik Gunnar har med rätta blivit ihågkommen som den karismatiske predikanten, missionären, visionären och humanitären. Vad få vet är att han som ung slog ifrån sig tanken på att någonsin bli en gudsman – och att han tvärtom kämpade vildsint för att hålla sig borta från den smala vägen.

För att förstå det här måste vi resa tillbaka i tiden, till år 1906 när Erik Gunnars mamma Karin kommer till världen. Långt innan Erik Gunnars födelse sätter hon bollen i rullning med en ett löfte. När hon som 14-åring konfirmerar sig grips hon av en längtan, ett kall: Att bli missionär och resa ut i världen för att hjälpa de utsatta. Det är vad hon lovar Gud under en nattvardsgång – men livet blir sällan som vi har tänkt oss. Som så många i sin generation gifter sig Karin ung, och som 22-åring blir hon mamma. 1929, när 23-åriga Karin väntar sitt andra barn, överväldigas hon av skuldkänslor. Hon har ju svikit sin skapare! Hon kommer aldrig att kunna utföra den uppgift som han har kallat henne till! Uppfylld av förtvivlan stapplar hon ut i skogen, där hon gråtande ber Gud om förlåtelse för att hon har förspillt sitt liv. Det är i detta ögonblick som hon får en ingivelse. Där, ensam under en gammal gran, lägger hon armarna om sitt ofödda barn och avger ett nytt löfte:
”Det barn jag bär under hjärtat ger jag dig i stället.”
Och i det ögonblicket får hon frid.

Det första steget i Erik Gunnars livsgärning tas alltså inte av honom själv. När han föds, den 7 november 1929, har hans mor redan stakat ut hans framtid – och det är vad Erik Gunnar under hela sin uppväxt gör revolt emot.
– Han ville ju inte alls det här, berättar hans dotter Ulrika. Han växte upp med ett beseglat öde, och den pressen stod han inte ut med. I stället gjorde han allt för att hans mammas löfte i-n-t-e skulle gå i uppfyllelse. Den unge Erik Gunnar super, slåss och hamnar med jämna mellanrum i klammer med landsfiskalen. Under tiden sitter hans stackars mor hemma och våndas och ber – men när sonens härjningar är som vildast kommer en syn över henne. Hon ser sin son stå och predika för människor med annan hudfärg, fjärran från lilla Kärrsjö. Då skingras hennes tvivel, och hon känner hur friden återvänder.

Den egenskap som gör Erik Gunnar till en sådan vilde i ungdomen blir också den som gör honom till en framgångrik missionär.
– Pappa skulle vara värst i allt, säger sonen Lennart. Han blev en ytterlighetsmänniska – och det här tog han också med sig in i sitt missionsarbete. Vägen till omvändelse går via tre svåra olyckor: en granatexplosion under värnplikten, en ryggskada med delvis förlamning till följd och en livshotande hjärnhinneinflammation. Efter varje olycka lovar Erik Gunnar att tjäna Gud om han blir återställd – och varje gång tillfrisknar han mirakulöst. Det tredje löftet håller han. Under ett kyrkomöte 1958 knäböjer han inför den som hans mor lovat bort honom till 29 år tidigare. Händelsen beskrivs allra bäst med Erik Gunnars egna ord: ”Jag överlät äntligen mitt liv åt Gud. Det var början på Guds verk och slutet på mitt eget.”

Omvändelsen följs av händelserika år som i sin tur följs av händelserika årtionden. Efter att ha gått bibelskola i Örebro blir Erik Gunnar evangelist och ledande inom den svenska Maranatarörelsen, samtidigt som hans intresse för mission växer sig allt starkare. Snart är han en av Sveriges mest kända profiler inom missionsarbete. Genom Maranata gör han insamlingar till missionsprojekt i Brasilien, men när ledningen i Stockholm vägrar att låta pengarna nå sitt ändamål bryter sig Erik Gunnar loss och startar Tältmissionen 1966. Han börjar missionera alltmer utomlands och är borta från familjen månader i sträck. I Brasilien blir han en av landets mest kända utländska profiler och turnerar ibland med livvaktsskydd.

Och så, 1969, sker det möte som ska förändra hundratusentals liv på fem kontinenter. I Francisco Sás slumkvarter kommer en kvinna fram till honom och lägger sitt döende barn i hans famn.
”Be till Gud att min lille son får leva”, vädjar hon.
I det ögonblicket upplever Erik Gunnar vad han i efterhand kommer beskriva som sin andra omvändelse. Hur ska han kunna gå vidare och predika evangeliet om han inte också omsätter sin Guds kärlek i handling? Han bestämmer sig för att bygga ett barnhem åt traktens mest utsatta barn – och så blir det. Den lille pojken, Paolo, överlever och blir det första barn som tas omhand på hemmet när det öppnar 1970. Barnhemmets namn, ”Hoppets Stjärna” ger sedan namn åt hela den världsomfattande biståndsverksamhet som växer fram under de kommande decennierna. Med aldrig sinande energi leder Erik Gunnar verksamheten mot ständigt nya mål. På tio år, från 1981 till 1991, ökar omsättningen från 750 000 till 33 miljoner; motsvarande 4 400 procent.
– I efterhand har jag insett att vår pappa var helt unik, säger Lennart. När vi människor stöter på en bergvägg vänder 99 av 100 och säger ”det går inte att komma längre.” Erik Gunnar var den där hundrade som ropar ”då spränger vi en tunnel!”.

När Erik Gunnar dör 2006 har det gått exakt 100 år sedan hans mamma Karin föddes. Hon fick se sitt löfte förverkligas och sin dröm bli uppfylld. Hon och hennes son har lämnat jordelivet – men deras drömmar fortsätter att förändra liv.

Det första barnet

Erik Gunnar Eriksson berättade ofta om kvinnan i Francisco Sás slumkvarter. Hon som räckte honom sin döende son, och som i det ögonblicket tände den glöd hos honom som skulle förändra livet för hundratusentals barn i fem världsdelar.
Paulo Barbosa känner till historien mycket väl – för det var han som låg i kvinnans famn.

Han står på en höjd med svindlande utsikt. Skog, ängar och glittrande vattendrag ramar in den klunga av röda hus med vita knutar som utgör Hoppets Stjärnas världshögkvarter.
Så länge han kan minnas har Paulo drömt om att få komma hit.
– I hela mitt liv har jag sett kort härifrån, berättar han. Jag har vetat att det är ett mycket vackert land. Även som vuxen har jag ibland drömt att jag är i Sverige. Och så vaknar jag, och vill somna om fort, eftersom jag vill drömma vidare.
Nu när han väl står här, inbjuden som hedersgäst till den årliga Kärrsjökonferensen, kan han inte sluta le.
– Allt är över förväntan. Naturen, människorna – och jag har inte sett någon natt än! Det är som att komma till en bit av himmelriket, för i Bibeln står det ju att i himlen är det vare sig dag eller natt.

Paulo och den plats han står på bär på varsin del av Hoppets Stjärnas historia. Året var 1969 när hans mor vädjade till besökaren från Sverige att be för hennes sons liv. Ett år senare öppnade Hoppets Stjärnas allra första barnhem i kvarteret – och Paulo blev det allra första barn som togs omhand där.
– Jag minns när jag kom till hemmet, säger han. Det var i juletid, och en på en av dörrarna hängde det en stjärna. Jag minns att jag grät mycket – men jag minns också att den där stjärnan strålade. Det var första gången jag såg elektriskt ljus. Jag kom ju från slummen, där inga lampor fanns.
Stjärnans ljus speglades i de tårar Paulo fällde över att bli lämnad, och i de tårar som hans mor fällde över att tvingas lämna honom. Utan pengar, och med en man som övergivit familjen, drog hon den hjärtskärande slutsatsen att hennes barn skulle få de bättre i stjärnans hus än hennes famn. Även Paulos båda syskon kom att växa upp där.
– Mamma var för fattig för att kunna ta hand om oss, säger Paulo, utan att låta vare sig bitter eller sorgsen.
För även om han grät den där första kvällen talar han med värme om alla de år som följde.
– Jag kände mig priviligierad under hela min uppväxt, berättar han. Det var alltid fullt av andra barn, och vi var som en familj. Alla vuxna som jobbade där betraktade oss som sina egna barn, och vi såg dem som våra föräldrar.
Trots att Paulo aldrig haft någon kontakt med sin biologiska far växte han upp med en starkt lysande fadersfigur i sitt liv. Varje gång Erik Gunnar Eriksson besökte barnhemmet följde Paul varje steg han tog.
– Vi barn beundrade honom. Även om vi inte förstod hans språk kunde vi känna hans kärlek för oss. Han brukade lyfta upp mig i sitt knä, krama om mig och säga ”du är min son!”. När det var föräldramöte på skolan sa jag till dem: ”Min pappa kunde inte komma, för han bor i Sverige!”.

Sanningen är dock att Paulos svenska pappa sällan befann sig i just Sverige. Mellan sina besök i Brasilien reste han runt i världen och fann andra barn i behov av hjälp, i länder som Argentina, Haiti, Kenya, Ghana och Filippinerna. Den verksamhet han byggde upp kom att få samma namn som barnhemmet i Brasilien: Hoppets Stjärna.

Under tiden ägnade Paulo och de andra barnen dagarna åt att leka, lära och växa.
– Från det att vi var små fick vi ta ansvar inom olika områden som att bädda sängen, ta ut sopor, diska, torka golv, kratta och odla i trädgården.
I skolan mötte han barn från världen utanför; barn med familj. Att vara ett barnhemsbarn i den miljön kunde ha inneburit utsatthet, men Paulo berättar att det tvärtom blev en trygghet för honom.
– Vi var många från barnhemmet i samma klass, så om något skolbarn försökte ge sig på oss fanns det alltid något äldre barnhemsbarn där som skyddade oss.

Efter att ha gått ut grundskolan som 14-åring började Paulo att studera halvtid på High School. Resten av sin tid jobbade han vid ett möbelsnickeri som byggts upp i anslutning till barnhemmet. Där fick han stort ansvar, och efter sin 18-årsdag var det just som möbelsnickare han lyckades att få jobb. Samma år träffade han sin fru, Cleide. De gifte sig fyra år senare och har idag två tonårssöner; Paulo Eduardo och Guilerme. Genom åren har familjen bott på olika orter och Paulo har arbetat med allt från möbelleveranser till cykelreparationer och fruktdistribution. Åren 2005 till 2007, när familjen bodde i Bahia, ansvarade han för transporten av tio långtradare med papaya till São Paulo – varje dag.
Numera bor familjen i staden Ribeirão, där Paulo arbetar som chef för logistikavdelningen på ett transportföretag. Chefen, maken och tvåbanspappan Paulo har kommit lång väg sedan den där dagen 1969 när han och Erik Gunnar möttes för första gången.
– Jag skulle inte vara den jag är i dag utan Hoppets Stjärna, säger han. Jag vill verkligen tacka dem, och alla faddrar, för hur mycket de har betytt i mitt liv.

Gåvokorg

Bli fadder >>

Senaste nytt

Dennis blogg

Följ oss på Instagram

Följ oss på Twitter

Facebook          Instagram          twitter          Star of Hope Play


Kärrsjö 136 | 890 54 Trehörningsjö | Telefon: 0662-461 00 | info@starofhope.org

90-konto

Givarguiden

Facebook          Instagram          twitter          Star of Hope Play

90-konto

Givarguiden


Kärrsjö 136 | 890 54 Trehörningsjö
Telefon: 0662-461 00 | info@starofhope.org