Bli fadder

Erik Gunnar har med rätta blivit ihågkommen som den karismatiske predikanten, missionären, visionären och humanitären. Vad få vet är att han som ung slog ifrån sig tanken på att någonsin bli en gudsman – och att han tvärtom kämpade vildsint för att hålla sig borta från den smala vägen.

För att förstå det här måste vi resa tillbaka i tiden, till år 1906 när Erik Gunnars mamma Karin kommer till världen. Långt innan Erik Gunnars födelse sätter hon bollen i rullning med en ett löfte. När hon som 14-åring konfirmerar sig grips hon av en längtan, ett kall: Att bli missionär och resa ut i världen för att hjälpa de utsatta. Det är vad hon lovar Gud under en nattvardsgång – men livet blir sällan som vi har tänkt oss. Som så många i sin generation gifter sig Karin ung, och som 22-åring blir hon mamma. 1929, när 23-åriga Karin väntar sitt andra barn, överväldigas hon av skuldkänslor. Hon har ju svikit sin skapare! Hon kommer aldrig att kunna utföra den uppgift som han har kallat henne till! Uppfylld av förtvivlan stapplar hon ut i skogen, där hon gråtande ber Gud om förlåtelse för att hon har förspillt sitt liv. Det är i detta ögonblick som hon får en ingivelse. Där, ensam under en gammal gran, lägger hon armarna om sitt ofödda barn och avger ett nytt löfte:
”Det barn jag bär under hjärtat ger jag dig i stället.”
Och i det ögonblicket får hon frid.

Det första steget i Erik Gunnars livsgärning tas alltså inte av honom själv. När han föds, den 7 november 1929, har hans mor redan stakat ut hans framtid – och det är vad Erik Gunnar under hela sin uppväxt gör revolt emot.
– Han ville ju inte alls det här, berättar hans dotter Ulrika. Han växte upp med ett beseglat öde, och den pressen stod han inte ut med. I stället gjorde han allt för att hans mammas löfte i-n-t-e skulle gå i uppfyllelse. Den unge Erik Gunnar super, slåss och hamnar med jämna mellanrum i klammer med landsfiskalen. Under tiden sitter hans stackars mor hemma och våndas och ber – men när sonens härjningar är som vildast kommer en syn över henne. Hon ser sin son stå och predika för människor med annan hudfärg, fjärran från lilla Kärrsjö. Då skingras hennes tvivel, och hon känner hur friden återvänder.

Den egenskap som gör Erik Gunnar till en sådan vilde i ungdomen blir också den som gör honom till en framgångrik missionär.
– Pappa skulle vara värst i allt, säger sonen Lennart. Han blev en ytterlighetsmänniska – och det här tog han också med sig in i sitt missionsarbete. Vägen till omvändelse går via tre svåra olyckor: en granatexplosion under värnplikten, en ryggskada med delvis förlamning till följd och en livshotande hjärnhinneinflammation. Efter varje olycka lovar Erik Gunnar att tjäna Gud om han blir återställd – och varje gång tillfrisknar han mirakulöst. Det tredje löftet håller han. Under ett kyrkomöte 1958 knäböjer han inför den som hans mor lovat bort honom till 29 år tidigare. Händelsen beskrivs allra bäst med Erik Gunnars egna ord: ”Jag överlät äntligen mitt liv åt Gud. Det var början på Guds verk och slutet på mitt eget.”

Omvändelsen följs av händelserika år som i sin tur följs av händelserika årtionden. Efter att ha gått bibelskola i Örebro blir Erik Gunnar evangelist och ledande inom den svenska Maranatarörelsen, samtidigt som hans intresse för mission växer sig allt starkare. Snart är han en av Sveriges mest kända profiler inom missionsarbete. Genom Maranata gör han insamlingar till missionsprojekt i Brasilien, men när ledningen i Stockholm vägrar att låta pengarna nå sitt ändamål bryter sig Erik Gunnar loss och startar Tältmissionen 1966. Han börjar missionera alltmer utomlands och är borta från familjen månader i sträck. I Brasilien blir han en av landets mest kända utländska profiler och turnerar ibland med livvaktsskydd.

Och så, 1969, sker det möte som ska förändra hundratusentals liv på fem kontinenter. I Francisco Sás slumkvarter kommer en kvinna fram till honom och lägger sitt döende barn i hans famn.
”Be till Gud att min lille son får leva”, vädjar hon.
I det ögonblicket upplever Erik Gunnar vad han i efterhand kommer beskriva som sin andra omvändelse. Hur ska han kunna gå vidare och predika evangeliet om han inte också omsätter sin Guds kärlek i handling? Han bestämmer sig för att bygga ett barnhem åt traktens mest utsatta barn – och så blir det. Den lille pojken, Paolo, överlever och blir det första barn som tas omhand på hemmet när det öppnar 1970. Barnhemmets namn, ”Hoppets Stjärna” ger sedan namn åt hela den världsomfattande biståndsverksamhet som växer fram under de kommande decennierna. Med aldrig sinande energi leder Erik Gunnar verksamheten mot ständigt nya mål. På tio år, från 1981 till 1991, ökar omsättningen från 750 000 till 33 miljoner; motsvarande 4 400 procent.
– I efterhand har jag insett att vår pappa var helt unik, säger Lennart. När vi människor stöter på en bergvägg vänder 99 av 100 och säger ”det går inte att komma längre.” Erik Gunnar var den där hundrade som ropar ”då spränger vi en tunnel!”.

När Erik Gunnar dör 2006 har det gått exakt 100 år sedan hans mamma Karin föddes. Hon fick se sitt löfte förverkligas och sin dröm bli uppfylld. Hon och hennes son har lämnat jordelivet – men deras drömmar fortsätter att förändra liv.