Bli fadder

Han står på en höjd med svindlande utsikt. Skog, ängar och glittrande vattendrag ramar in den klunga av röda hus med vita knutar som utgör Hoppets Stjärnas världshögkvarter.
Så länge han kan minnas har Paulo drömt om att få komma hit.
– I hela mitt liv har jag sett kort härifrån, berättar han. Jag har vetat att det är ett mycket vackert land. Även som vuxen har jag ibland drömt att jag är i Sverige. Och så vaknar jag, och vill somna om fort, eftersom jag vill drömma vidare.
Nu när han väl står här, inbjuden som hedersgäst till den årliga Kärrsjökonferensen, kan han inte sluta le.
– Allt är över förväntan. Naturen, människorna – och jag har inte sett någon natt än! Det är som att komma till en bit av himmelriket, för i Bibeln står det ju att i himlen är det vare sig dag eller natt.

Paulo och den plats han står på bär på varsin del av Hoppets Stjärnas historia. Året var 1969 när hans mor vädjade till besökaren från Sverige att be för hennes sons liv. Ett år senare öppnade Hoppets Stjärnas allra första barnhem i kvarteret – och Paulo blev det allra första barn som togs omhand där.
– Jag minns när jag kom till hemmet, säger han. Det var i juletid, och en på en av dörrarna hängde det en stjärna. Jag minns att jag grät mycket – men jag minns också att den där stjärnan strålade. Det var första gången jag såg elektriskt ljus. Jag kom ju från slummen, där inga lampor fanns.
Stjärnans ljus speglades i de tårar Paulo fällde över att bli lämnad, och i de tårar som hans mor fällde över att tvingas lämna honom. Utan pengar, och med en man som övergivit familjen, drog hon den hjärtskärande slutsatsen att hennes barn skulle få de bättre i stjärnans hus än hennes famn. Även Paulos båda syskon kom att växa upp där.
– Mamma var för fattig för att kunna ta hand om oss, säger Paulo, utan att låta vare sig bitter eller sorgsen.
För även om han grät den där första kvällen talar han med värme om alla de år som följde.
– Jag kände mig priviligierad under hela min uppväxt, berättar han. Det var alltid fullt av andra barn, och vi var som en familj. Alla vuxna som jobbade där betraktade oss som sina egna barn, och vi såg dem som våra föräldrar.
Trots att Paulo aldrig haft någon kontakt med sin biologiska far växte han upp med en starkt lysande fadersfigur i sitt liv. Varje gång Erik Gunnar Eriksson besökte barnhemmet följde Paul varje steg han tog.
– Vi barn beundrade honom. Även om vi inte förstod hans språk kunde vi känna hans kärlek för oss. Han brukade lyfta upp mig i sitt knä, krama om mig och säga ”du är min son!”. När det var föräldramöte på skolan sa jag till dem: ”Min pappa kunde inte komma, för han bor i Sverige!”.

Sanningen är dock att Paulos svenska pappa sällan befann sig i just Sverige. Mellan sina besök i Brasilien reste han runt i världen och fann andra barn i behov av hjälp, i länder som Argentina, Haiti, Kenya, Ghana och Filippinerna. Den verksamhet han byggde upp kom att få samma namn som barnhemmet i Brasilien: Hoppets Stjärna.

Under tiden ägnade Paulo och de andra barnen dagarna åt att leka, lära och växa.
– Från det att vi var små fick vi ta ansvar inom olika områden som att bädda sängen, ta ut sopor, diska, torka golv, kratta och odla i trädgården.
I skolan mötte han barn från världen utanför; barn med familj. Att vara ett barnhemsbarn i den miljön kunde ha inneburit utsatthet, men Paulo berättar att det tvärtom blev en trygghet för honom.
– Vi var många från barnhemmet i samma klass, så om något skolbarn försökte ge sig på oss fanns det alltid något äldre barnhemsbarn där som skyddade oss.

Efter att ha gått ut grundskolan som 14-åring började Paulo att studera halvtid på High School. Resten av sin tid jobbade han vid ett möbelsnickeri som byggts upp i anslutning till barnhemmet. Där fick han stort ansvar, och efter sin 18-årsdag var det just som möbelsnickare han lyckades att få jobb. Samma år träffade han sin fru, Cleide. De gifte sig fyra år senare och har idag två tonårssöner; Paulo Eduardo och Guilerme. Genom åren har familjen bott på olika orter och Paulo har arbetat med allt från möbelleveranser till cykelreparationer och fruktdistribution. Åren 2005 till 2007, när familjen bodde i Bahia, ansvarade han för transporten av tio långtradare med papaya till São Paulo – varje dag.
Numera bor familjen i staden Ribeirão, där Paulo arbetar som chef för logistikavdelningen på ett transportföretag. Chefen, maken och tvåbanspappan Paulo har kommit lång väg sedan den där dagen 1969 när han och Erik Gunnar möttes för första gången.
– Jag skulle inte vara den jag är i dag utan Hoppets Stjärna, säger han. Jag vill verkligen tacka dem, och alla faddrar, för hur mycket de har betytt i mitt liv.