Monica är åtta år och delar bädd med sex andra personer. Dels för att hon aldrig har haft en egen säng. Dels för att det är så familjen håller värmen när vinternattens köld tränger in i deras hem.

Vi befinner oss i östra Rumäniens bergstrakter, där minusgraderna kommer som på beställning varje vinter. Klimatet påminner om det som under årets första månader drabbar Sveriges inland och får oss svenskar att huttrande kura ihop oss inomhus i väntan på våren. Monica längtar också efter våren – men hon har inget varmt, ombonat hem som skyddar henne när kölden är som värst. Visst finns här fyra väggar och ett tak, men i Sverige skulle byggnaden knappt ens kunna användas som uthus. Intrycken kommer slag i slag under Hoppets Stjärnas besök. Vid fönster, dörrar och husknutar ser man hur huset sakta men säkert vittrar sönder.

Mellan plåttaket och innertaket är det öppet, så vinden blåser rakt igenom och drar med sig regn och snö. Inuti är det smutsigt, trångt och mörkt. Här finns inte så mycket som en glödlampa, för någon el har huset aldrig haft. Och där, i mörkret, bor Monica med sin familj: Mamma Lia, pappa Aurel, tre äldre bröder och sin sexåriga lillasyster Paula som springer barfota över ett kallt betonggolv när vi kliver in. Om sommaren har huset bara två rum – och om vintern har det bara ett. Då tränger hela familjen ihop sig i det rum där vedspisen står. Barnen letar efter ved i skogen, men de grenar och kvistar som de får med sig hem brinner upp alltför fort. De räcker aldrig riktigt till för att hålla dem varma när världen är som kallast.


Monica besöker Hoppets Stjärnas resurscenter varannan dag. Här får hon hjälp med skolgång och personalen har möjlighet att hjälpa utsatta barn som henne.

På Hoppets Stjärnas dagcenter får Monica se glimtar av ett annat liv. Där möts hon alltid av varma, rena, upplysta lokaler. Där finns vänner, leksaker och pedagoger som hjälper henne med skolarbetet. Sedan hon började på centret ifjol har hennes betyg blivit mycket bättre, och det är inte konstigt. Det är ju stor skillnad på att få hjälp med läxorna i en upplyst sal och att försöka lösa skoluppgifter med stelfrusna fingrar i hemmets trånga mörker.
– Jag vill bli skolfröken när jag blir stor, berättar hon.
Samtidigt vet hon att alla hennes bröder redan fått ge upp sina drömmar. Deras föräldrar hade helt enkelt inte råd att låta dem fortsätta i skolan – och risken är stor att det ska sluta likadant för Monica. Redan nu går hon bara varannan dag. Det finns nämligen bara en uppsättning varma skor och kläder som hon och sexåriga Paula måste turas om att bära när de ska utomhus.

Än har Monica kvar sin dröm, och vi ska göra allt vi kan för att hjälpa henne att nå den. Men först och främst måste hon klara vintern.

 

Bli den som värmer Monica! >>

Dela med dina vänner: