När kölden drog in över Sverige i december var vi många som blev påminda om hur sårbara vi är inför naturens nycker. Vi fick uppleva hur det känns när kalluften svider i lungorna, när fingrarna stelnar och tårna börjar domna bort. Då är det en välsignelse att kunna söka skydd i ett varmt hem.

Mitt problem var att jag just då bodde i ett hus som inte alls kände för att hålla värmen. En gammal timmerbyggnad i Kärrsjö där det drar från golv, väggar och fönster. När utetemperaturen närmade sig 30 minusgrader, då eldade jag dygnet runt i husets gamla vedspis. Ändå tog sig kylan in på bara kroppen. När det var som kallast frös mitt avlopp så att jag tvingades springa över till granngården för att duscha. Inomhus gick jag omkring med tjocksockar och varma fleectröjor i veckor.

Därför berörs jag extra starkt när jag läser i foldern om våra barn i Östeuropa.
Plötsligt slår det mig hur mycket värre min situation kunde ha varit.
När jag tvingades gå utomhus, då hade jag rejäla kläder att ta på. När vädret var som kallast, då hade jag ved att elda med. Och när det ändå blev för kallt där inne, då fanns det gott om klädesplagg och filtar.

Allt som jag har tillgång till, det saknar dessa barn som fryser. Med våra egna upplevelser i bagaget kan vi ana vidden av deras lidande när minusgraderna tränger på. Vi förstår hur de känner, och vi förstår vad de så desperat behöver:
Ved, kläder och varma filtar.
Var med och hjälp mig att värma dem!

Läs mer här >>>

Skänk en gåva här >>>

Dela med dina vänner: