Kära vän!
Att se sina barn bli sjuka… det är det värsta tänkbara. När vi ser dem lida är det som att det sliter hjärtat ur kroppen på oss. Vi gör vad som helst för att de ska bli hjälpta – men tänk om det ändå inte räcker till?
Rose, som du kan läsa om i inlägget om HIV (läs artikeln), lever i den här mardrömmen varje dag.
Både hon och hennes döttrar är offer för HIV-epidemin i Kenya. Jag inser att jag aldrig kan sätta mig in fullt ut i hennes situation, men som trebarnsmamma kan jag åtminstone förstå en annan mammas ångest.
Döttrarna Esther och Martha lever med en smitta som är obotlig, och dessutom livshotande om de inte får behandling. Den situationen skulle vara illa nog i ett land som Sverige, där vi har ett skyddsnät med lagstadgad rätt till omfattande insatser om du blir svårt sjuk. Men om du bor i ett land som Kenya, och dessutom tillhör de allra fattigaste i landet, kan du inte klara HIV-smittans alla utmaningar utan hjälp.
Esther och Martha är alltså bara två av minst 120 drabbade barn på våra skolor i Mikindanis slum. Alla dessa barn behöver vår hjälp!
De behöver ett extra mål mat om dagen, de behöver frukt, grönsaker och vitaminer för att stärka sitt immun- försvar, de behöver stöd i undervisningen och hjälp att betala sjukhusräkningar.
Var med och lätta mammornas börda!
Visa att det finns godhjärtade människor i fjärran som bryr sig om dem och deras barn!
Mitt i all ångest kan du ge dem hopp, och vissheten om att de inte är ensamma!
Varma hälsningar

Ulrika Kallin Eriksson, Verksamhetsledare
JAG VILL GE SJUKA BARN ETT VÄRDIGT LIV!