Tänk dig att du döms till livstids fängelse, utan chans till benådning. Tänk dig att domen faller samma dag som du föds. Ända fram till 90-talet var det vad som drabbade barn med funktionsnedsättning runtom i Östeuropa. Då klev Hoppets Stjärna in i handlingen – och sedan dess har allt förändrats.
Rumänien 1989.
Lettland 1991.
Belarus 1995.
Våra insatser i Östeuropa var tänkta att begränsas till nödhjälpsutdelning – men vi kunde inte åka hem igen. Inte när vi sett den fruktansvärda misär som rådde på många dittills slutna institutioner. Barn frös och svalt ihjäl. Vissa tillbringade livet fastbundna i sina sängar. Maine Olofsson, som under 80-talet varit barnhemsföreståndare i Brasilien, kallades in för att leda Hoppets Stjärnas kamp. Värst var läget i Rumänien.
– Om jag försökte stryka barnen på kinden ryggade de tillbaka. De var ju rädda för vuxna, berättar hon.
Att jobba på barnhemmen var nämligen ett straff för kvinnor som hade misskött sig på kollektivjordbruken. Att dessa straffarbetare misshandlade barnhemsbarnen var snarare regel än undantag.
– Steg 1 var att rädda liv, säger Maine. Steg 2 var att ge barnen kärlek och stimulans, för deras liv på barnhemmen handlade bara om förvaring.

Steg för steg, i varje land, byggde Hoppets Stjärna upp en verksamhet med kraft att påverka barnens situation på nationell nivå. Det handlade bland annat om personalutbildning och opinionsbildning.
– Vi satsade på informationsmaterial i alla länder, säger Maine. Man kunde köpa böcker om hur man uppfostrar en hund eller tar hand om krukväxter, men inte om hur man tar hand om ett barn med funktionsnedsättning. Det såg vi till att ändra på.
Fokus flyttades från förvaring till rehabilitering och från separation till integration. Istället för att staten gömde undan barn med särskilda behov började man ge barnens familjer förutsättningar att själva ta hand om dem. Denna modell kallas CBR, Community Based Rehabilitation, och knepet för att få myndigheterna att anamma den var mycket enkelt:
Man behövde bara bevisa att det faktiskt skulle bli billigare att stötta barnens familjer än att hålla institutionerna vid liv.
– Jag tycker Belarus har kommit allra längst, säger Maine. De har lyckats bra med att få staten att ta över stafettpinnen.
En nyckel till framgång har varit att få olika experter att börja jobba i grupp för barnens bästa.
– I de här länderna har det varit så att du som utbildar dig till sköterska eller psykolog inte delar med dig av dina kunskaper för att de är ditt levebröd, förklarar Maine. Genom att få personer med olika kompetens att samarbeta har vi kunnat skräddarsy individuella rehabiliteringsprogram för varje barn.

Idag har det gått 32 år sedan den allra första hjälptransporten rullade ner genom Europa. De slutna institutionerna är borta – men nya utmaningar ligger framför oss. De föräldrar som nu axlar ansvaret för sina barn är ofta fattiga och behöver stöd. Barnens behov av regelbunden rehabilitering är och förblir stort. Hoppets Stjärna fortsätter, med andra ord, att spela en avgörande roll i dessa familjers liv.
– Vi har förändrat deras nationer, säger Hoppets Stjärnas medgrundare Lennart Eriksson. Det är vi stolta över – men vi är inte klara än. Vi tänker inte vila förrän alla barn behandlas som fullvärdiga medborgare.

Hur ska det gå för dessa barn?

Det avgör du. Hjälp oss vända trenden och satsa vidare mot nya mål! >>