Inför Mors dag vill vi göra en insats för just dem.

Olga och hennes barn satt 36 timmar i bilkö för att ta sig den sista milen till Rumänien.

Vera saknar sin äldste son, som hon tvingades lämna i Ukraina.

Yeva, Maria och Lena hade aldrig träffats förr, men deras nioåringar fann varandra under flykten.

Möt mammorna som gör allt för att rädda sina barn från krigets fasor.

 

Drygt tre mil från Hoppets Stjärnas dagcenter i Dorohoi ligger gränsövergången Siret, som tiotusentals ukrainska flyktingar har korsat sedan krigets början. Camelia Topala, som leder centret i Dorohoi, begav sig till gränsen samma dag som kriget bröt ut.

– När jag kramade om de ukrainska barnen var de stelfrusna. Den kvällen kom jag hem och bara grät och grät, säger hon.

Sedan dess har Hoppets Stjärna funnits på plats 300 meter från gränsen. Det är där vi möter Vera med sonen Emir i famnen. Han är bara tre månader gammal, men syskonen Dima och Nastja hjälper till att ta hand om honom.

– Vi tillbringade flera nätter utanför vårt hus och hörde bomber falla, säger Vera.

När de till slut flydde fick hennes förstfödde inte följa med. 18-årige Vasia har blivit inkallad och går en oviss framtid till mötes.

Även vårt huvudkontor i Iasi har stöpts om för att välkomna flyktingfamiljer. Där sover Olga med sin mamma Irina, barnen Myron och Sofia, svägerskan Victoria och brorsdottern Alicia.

Alla makar, pappor och bröder tvingades de ta farväl av när de flydde. När Olga berättar kommer tårarna.

– Så många barn har dött! Andra har lämnats ensamma, utan föräldrar! 6-åriga Sofia försöker trösta sin mamma. Olga stryker dotterns kind och rätar på ryggen.

– För några veckor sedan visste vi inte hur modiga vi var, säger hon. Men nu vet vi.

Två dagar senare anländer fler mammor till centret i Iasi: Yeva med sonen Pasha, Maria med sonen Artom och Lena med dottern Nastja. Barnen är nio år, alla tre. De leker i sovsalen och pojkarna skrattar medan de brottas om en läsplatta. För stunden slipper de tänka på att deras pappor är kvar i Ukraina. De ser ut som barndomskompisar, men har bara känt varandra i ett par dagar – och snart ska de skiljas åt igen.

Lena vill till Tyskland och Yeva har vänner i Zurich. Maria, i sin tur, försöker ta sig till Spanien.

– Jag har en gammal släkting i Gibraltar, säger hon.

Enligt planen skulle hon redan ha nått Cluj-Napoca i västra Rumänien.

– Jag ville till Cluj, men hörde fel och tog en buss till Husi, berättar hon och skrattar. Hon småpratar och skämtar, till synes oberörd av allt som hänt – men när någon slamrar med en tekopp bakom hennes huvud hoppar hon till och skriker rakt ut. Sekunden senare begraver hon sitt ansikte i händerna.

– Förlåt! säger hon, men alla förstår.

Varenda oväntad smäll tar henne tillbaka till explosionerna i hemstaden. För krigets fasor sätter spår även hos dem som lyckas fly.

Öppna sår, även hos de till synes oskadda.

Hjälp mammor i kris!

Alltför många mammor lider svårt just nu. Inför Mors dag vill vi göra en insats för just dem.

Det är de verkligen värda, eller hur?

Klicka här för att ge en gåva >>>

Dela med dina vänner: