Jag glömmer aldrig de fängelseliknande barnhemmen i Rumänien. Stora, kalla, kala rum och bistra föreståndare. Det kändes i väggarna att jag gick in på en plats där det inte rymdes något hopp. Jag var ganska ung då, och jag var inte redo för vad som mötte mig. Jag såg barn som låg med förvridna lemmar, som var fastbundna i sängen och dunkade huvudet mot sänggaveln. Mitt ibland dem fann jag en treårig pojke, utan synlig funktionsnedsättning, som naglade sig fast vid mig när jag lyfte upp honom. Han slog armarna om mig som om jag vore en livboj på öppet hav. Ja, så utsvulten var han på närhet. Jag bar honom ända tills besöket var över. Det var så fruktansvärt att måsta ta bort de där små armarna som höll mig så hårt. Frågan ekade i mitt huvud:

”Hur länge dröjer det innan någon kramar honom nästa gång?”

För oss som sett barnens misär var det självklart att vi inte kunde överge dem. Tre decennier senare ser vi frukten av våra insatser. Det som ni givare har åstadkommit, tillsammans med oss, är en makalös bedrift! Jag är oerhört stolt över att vi vägrade ge upp. Jag ser alla förändringar – men jag ser också de föräldrar som kämpar varje dag för sina barn. Vi vill inte överge dem nu – inte när vi vet att vår hjälp betyder så oerhört mycket.

Att se lyckan hos ett barn som efter år av rehabilitering tar sitt första steg, eller säger sitt första ord, är värt varenda krona.
Så du som har några kronor att avvara – gör det!
Och du som inte redan är fadder för de här barnen – bli det!

Varma hälsningar,


Ulrika K Eriksson, Verksamhetschef

 

Hjälp oss kämpa vidare för barn med funktions nedsättning! >>

Dela med dina vänner: