”Snart kommer mina barn att frysa.
Snart kommer fukten krypa in överallt och bli till frost under barnens fötter.
Snart kommer vinden bryta sig in i mitt hem och se till att kylan känns i märg och ben.
Snart börjar mardrömmen, och det finns inget vi kan göra åt det.”

Ja, så måste mamman Augustine i Argentina känna inför det som väntar. (Du kan läsa om henne i ett tidigare inlägg, Den okända kölden >>)

Men om du hittills har förknippat hennes land med sol och värme, då är vi två. När det gick upp för mig att de barn jag mött i landet tvingas uthärda minusgrader varje år, då vändes min världsbild upp och ner. Hur står de ut?

Jag, som bor i Norrlands inland, har förstås varit med om ännu värre kyla. Men jag bor i ett hus som är byggt för att klara 30 minusgrader – och där har vi den stora skillnaden. Från mitt kontorsfönster ser jag ut över Kärrsjös snötäckta vidder. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att leva här om jag bodde i ett skjul med stampat jordgolv, med tunna väggar och gapande tomma fönstergluggar som vinden viner rakt igenom. Då skulle jag inte stå och njuta av utsikten.
Nej, då skulle denna vackra plats förvandlas till en mardröm.

Jag huttrar vid blotta tanken – men det finns hopp för Tobafolket! Du och jag kan hjälpa traktens familjer på så många sätt. Från ett par vantar, som tinar frusna fingrar, till ett nytt värmeaggregat som gör enorm skillnad. Och vad kan vara en bättre investering än att isolera deras hem inför köldens återkomst?

Hjälp mig att värma Tobafolkets barn! >>

Hoppfulla hälsningar,


Ulrika Kallin Eriksson, Verksamhetschef för Hoppets Stjärna

Dela med dina vänner: