Jag hade turen att vara ganska självgående i skolan och klarade mig utan hjälp av mina föräldrar.

För min äldsta son var det tvärtom. Han fick kämpa hårt med varje prov och läxa – men han hade hjälp av mig. Jag lade oerhört mycket tid på att stötta, peppa och traggla så att han till slut kunde klara skolan och ta sig vidare i livet. Han hade förmånen att få hjälp, och jag hade förmånen att få hjälpa. Vad vi båda hade under vår uppväxt var mat på ordet och tak över huvudet.

Den tryggheten gjorde det så mycket lättare att klara studierna.

Därför ömmar hjärtat för barnen i Botosani, som har alla odds emot sig. De föds in i ett utanförskap och börjar livet i brant uppförsbacke. Många av dem som verkligen behöver läxhjälp har föräldrar som aldrig lärt sig läsa. De kan inte hjälpa sina barn, hur gärna de än skulle vilja. Den grundtrygghet som jag och mina barn fått växa upp med, den saknar barnen i Botosani.

Hur ska de kunna prestera i skolan på tom mage, samtidigt som oron gnager över hemsituationen? Och hur ska de klara läxläsningen i trasiga hem utan belysning, el och vatten?

Vi förstår hur allt det här hänger ihop. Den hjälp som barnen får på centret räcker långt, men det finns mer att göra. De behöver mat, kläder, leksaker och skolmaterial. Deras hem behöver möbler, el, belysning, vatten, kök och badrum.

Tillsammans kan vi göra underverk för barnens familjer, ge dem en bättre barndom och förändra deras framtid.

Först ut är Ana-Maria, och vi vill hjälpa många fler.

Var med och förbättra livet för barnen i Botosani!

Hoppfulla hälsningar,

Ulrika K Eriksson, Verksamhetschef

Dela med dina vänner: