Bli fadder

RUMÄNIEN. Nio år har gått sedan Hoppets Stjärna startade sitt resurscenter för romska barn i byn Dimacheni. Med centret som utgångspunkt gör socialarbetaren Antonica regelbundna hembesök hos de mest utsatta barnen och bedömer hjälpbehoven. Nu står vi inne hos Anastacia, hennes nioårige store- bror Stefanut och deras föräldrar, Romica och Alina. Av Hoppets Stjärna har de genom åren fått olika boskapsdjur och en ny vattenbrunn som de delar med sina grannar.

– Vi har fått så mycket bra hjälp, säger Alina. Vi har en ko som ger oss mjölk, och jag går sömnadskursen som Antonica håller i.

Antonica nickar.

– De gör det så bra, säger hon. Jag hoppas att vi kan hjälpa dem mer.

Familjens hem är mycket trångt. Det finns nätt och jämt nog med plats att sova på för alla fyra – och just nu är det kanske lika bra. För när det är som kallast, då behöver de varandras kroppsvärme för att hålla värmen. Ulrika ser sig omkring i rummet.

– Det är svårt att ta in att människor lever på det här sättet, säger hon. Jag vet själv hur det känns att frysa och när man dessutom fryser inne i sitt eget hem …hjärtat sjunker i bröstet och jag får tårar i ögonen.

Ju kallare och mörkare det blir, desto mer betyder det för barnen att få mötas av värmen och ljuset på Hoppets Stjärnas center i byn. Där får Stefanut hjälp med läxläsningen; hjälp som ingen av föräldrarna kan ge. Romica hade inte råd att fortsätta studera efter årskurs 8, och Alina fick bara gå fyra år i skolan.

– Jag är jätteglad att jag får komma till centret, säger Stefanut. Det hjälper mig mycket, och så gör vi roliga saker. Jag har gått på centret i tre år nu.

Stefanut drömmer om att bli mattelärare
– men det är svårt att föreställa sig en ljus framtid när allra närmaste framtiden ser så mörk ut. Hur länge räcker veden? Hur kallt kommer det att bli där hemma? Vad händer när den sista glöden i kaminen slocknar?

Hoppet står till dig som läser detta nu.♥