14-åriga Emanuela känner jämnåriga som har blivit sålda till äktenskap, men när en man försöker köpa henne säger hon ifrån. Hon vill inte gifta sig nu! Hon vill utbilda sig, hon vill ha ett arbete – och föräldrarna accepterar hennes vilja.
Det blåser nya vindar bland Rumäniens romer.

Vi befinner oss i östra Rumänien, i den del av landet som så många arbetslösa romer har lämnat för att försöka tigga ihop pengar på Sveriges gator. Här, nära gränsen till Moldavien, ligger orten Murgeni. Den omges av ett kargt, skogslöst landskap som sträcker sig från horisont till horisont och förklarar bristen på träbyggnader i trakten. De fattigaste bygger husväggar av halm och lera – och bakom sådana väggar bor Emanuela, flickan som sa ifrån.
– Jag vill inte gifta mig än, säger hon bestämt. I ungdomsklubben har vi fått lära oss att flickor också kan utbilda sig och få jobb.
Den klubb hon nämner ingår i en rad satsningar som Hoppets Stjärna står bakom. Här i Murgeni ligger ett av de fem resurscenter vi startat där barn från utsatta familjer får pedagogledd extraundervisning och läxhjälp efter skoltid. Det är där vi träffar Emanuela. För barn som henne, vars föräldrar är analfabeter, är det en ofta övermäktig utmaning att klara läxorna på egen hand och hänga med i undervisningen.
– Centret har hjälpt mig mycket, säger Emanuela. När jag började komma hit kunde jag fortfarande inte läsa, men det kan jag nu.
Vi frågar centrets personal om det finns möjlighet att träffa Emanuelas mamma, och eftersom hennes hem bara ligger ett stenkast därifrån traskar en av dem iväg till fots för att fråga. En stund senare kliver mamman Liliana in i lokalen och slår sig ner på en stol intill sin dotter. Hon ser nervös ut, vrider sina händer och stirrar ner i golvet. Vår tolk förklarar varför med en viskning, och orden skär som knivar genom tystnaden:
– Ta det varsamt när ni ställer frågor. Hon är rädd att ni ska ta hennes barn ifrån henne.

Att vi presenterat oss som journalister spelar ingen roll. Främlingar som dyker upp med block och kamera framstår som representanter för den överhet som Rumäniens romer har lärt sig frukta – och med goda skäl. Ända sedan romerna kom hit på 1300-talet har de förtalats, förnedrats och förföljts. Fram till 1860-talet såldes de som slavar, och att många av dem lever papperslösa i sitt eget land idag är ofta självvalt, för senast de förmåddes att registrera sig slutade det med etnisk rensning. 25 000 rumänska romer deporterades och 11 000 avrättades i Andra världskrigets Europa. 700 år av grymheter har lämnat djupa sår i den romska folksjälen som gör det fullt förståeligt varför vår närvaro skrämmer Liliana.
Men steg för steg, fråga för fråga, börjar hon öppna upp sig för oss.
– Mina föräldrar dog när jag var liten, berättar hon. Jag minns inte exakt när det var, bara att jag var väldigt ung och att de var sjuka. Kort efter det gifte jag mig. Jag hade inget val, för utan mamma och pappa måste jag hitta någon som kunde försörja mig.
Den man som hon i barndomen blev brud till hette Vasilij. En ung flicka i Lilianas situation är i det läget helt utlämnad åt sin nya make, men hon försäkrar att Vasilij behandlade henne bra. De lever tillsammans än idag.
– Han är den som bestämmer, men han är en god man. Han dricker inte och röker inte.
Tillsammans har de fått tio barn, och Liliana är mån om att de alla ska få vad hon saknar: Grundläggande utbildning.
– Jag har aldrig gått i skolan, berättar hon. Jag fick inte för mina föräldrar, och de hade nog ändå inte haft råd. Det känns dåligt att inte kunna läsa och skriva. Därför skickar jag mina barn till skolan, så att de kan få lära sig. Det är väldigt bra om de gör det, för då kan de ta körkort.

Att hon nämner just körkort som ett mål med läskunnigheten är, vid närmare eftertanke, inte det minsta märkligt. På vägarna i trakten blir romernas hästdragna kärror ständigt omkörda av bilar, trots att en häst inte nödvändigtvis är billigare än en gammal bil. På så vis blir körkortet en av de mest konkreta skiljelinjerna mellan de utbildade och de outbildade; mellan dem som har och dem som inte har. Det är en gräns som dras mellan ”äkta” rumäner och de som efter 700 år fortfarande inte är välkomna här.
Vilken mor skulle inte önska att deras barn fick ta steget över den gränsen?
Det som är så glädjande är att Liliana önskar detta för alla sina barn – oavsett vilket kön de har.
– Nuförtiden måste en flicka lära sig att läsa och skriva, fastslår hon. Jag vill inte att min dotter ska gifta sig än, för saker är annorlunda nu än när jag var barn.

Traditionen med barngifte är en kvarleva från äldre tider och ett arrangemang som ofta skett av rent ekonomiska skäl. Hemgiften som betalas till brudens familj har inneburit att flickor behandlas som boskap på tillväxt där avkastningen helst ska inkasseras så snart som möjligt. Det är orsaken till att försvinnande få romska flickor har gått klart skolan. De tillåts börja, men hoppar sedan av när de närmar sig tonåren. Det här är något som Hoppets Stjärna satsar hårt på att förändra. Dels genom attitydförändringsarbete, som samtal kring normer och värderingar i Emanuelas ungdomsgrupp, och dels genom konkreta incitament. Ett krav för att få tillgång till den hjälp som vi erbjuder är nämligen att föräldrarna ska låta alla sina barn – även flickorna – fortsätta i skolan. Om det villkoret uppfylls får barnen, utöver läxhjälp och extraundervisning, ett mål varm mat varje vardag samt tillgång till dusch och tvättmaskin på centret, så att de kan tvätta sig själva och sina kläder.
Rinnande varmvatten är en lyx som få romska familjer har tillgång till i sina egna hem.
– Det tar tid att tvätta kläder för hand till en stor familj, konstaterar Liliana. Jag brukar börja tidigt på morgonen och fortsätta tills mörkret faller.


Emanuela med sina föräldrar Liliana och Vasilij

På de fem orter där Hoppets Stjärna driver resurscenter gör de även insatser för barnens familjer genom att dela ut mat och kläder, ersätta läckande tak med plåttak, byta ut dragiga dörrar och fönster, sätta upp växthus, dela ut boskap och utsäde samt borra dricksvattenbrunnar. Hemma hos Lilianas familj är fönstren utbytta, och på bakgården finns ett trädgårdsland som de vårdar med omsorg.
– Livet är bättre nu, säger Liliana. Tidigare brukade vi tigga, men det gör vi inte längre.
Tiggeri är heller inget alternativ för hennes barn.
– Först och främst vill jag vänta med att gifta mig, säger Emanuella. Jag vill gå i skolan, och efter skolan vill jag få jobb. Jag vet inte riktigt med vad, men jag drömmer om att jobba i ett kontor, vid ett skrivbord framför en dator.
Liliana lyssnar till sin dotter och nickar nöjt.
– Vad ska hon med en karl till nu? säger hon och skrattar.
Det känns befriande att höra henne göra det. Rädslan tycks ha släppt sitt grepp om henne.

Under samtalets gång har hennes yngste son Moise smugit ut från klassrummet intill för att ta reda på vad hans mor och syster pratar om, och nu ansluter sig elvaåringen ivrigt till diskussionen.
– Jag tycker mycket om att komma hit och lära mig saker! säger han. Jag är ganska bra på matte. Jag försöker jobba hårt, för jag vill bli doktor.
Eftersom barnen öppnat upp sig om sina drömmar ställs samma fråga till deras mamma: Vad vore hennes drömyrke?
Hon funderar en kort stund.
– Om jag fick drömma skulle jag nog också vilja vara doktor, och hjälpa folk.
Det må vara en ganska svårfångad dröm för en 52-årig analfabet, men vi påpekar att det där med hjälpandet låter ganska likt att vara mamma. Liliana ler och nickar.
– Jag tackar Gud att han har gett mig kraft att ta hand om alla mina barn.

Hon har burit flera titlar genom åren – kvinna, rumän, rom och ibland tiggare – men mer än något annat är hon mamma. Och på samma sätt som för varje mamma, oavsett land eller kultur, är det barnen som står i centrum för hennes liv. Drömmen att ge dem ett bättre liv än det hon själv har levt känns inte längre lika avlägsen som för några år sedan. Saker och ting verkar vara på väg att förändras, särskilt för hennes döttrar. Drygt hälften av barnen på Hoppets Stjärnas center är i dagsläget flickor – och ingen av dem tycks ha en tanke på att offra skolgången för en mans skull.
En ny generation romska kvinnor står redo att ta omvärlden med storm.

Hjälp utsatta flickor som Emanuela få utbildning!

Dela med dina vänner: