Bli fadder

26 april 1986 var en olycksdag för hela världen – över en natt förändrades och försvårades livet för miljontals människor i sydvästra Ryssland, Ukraina och Vitryssland. De visste inte då vilka konsekvenser olyckan skulle få, de fick inte veta.

En personlig förfrågan från hälsoministern Serguk i Kiev, Ukraina, blev startskottet för ett åttaårigt långt samarbete mellan Barncancersjukhuset i Kiev och Hoppets Stjärna. Samarbetet kom senare att även inkludera barn från Gomel i Vitryssland och barn från sydvästra Ryssland. Mer än 3 000 barn fick möjlighet att komma på hälsoläger i Norden.

Medan världens forskare och vetenskapsmän funderade på om den radioaktiva strålning som barnen utsatts för efter Tjernobylkatastrofen, var farlig eller inte, fick barn, nyligen opererade för sin sköldkörtelcancer, under några veckor besöka Sverige, Finland eller Norge. De fick vistas i ren natur, äta ordentligt med ren och näringsrik mat, de fick massor av frukt, åka på spännande utflykter, de fick fiska, leka… Kort och gott, de fick en riktig hälsokick och några veckor då de slapp tänka på död, sjukdom och hopplösheten där hemma.

Det är nu många år sedan de besökte oss i Norden men det de fick se och uppleva här, är något som de aldrig glömmer…

Lyssna till intervju med Inna och Natalie, två av dem som fick besöka Högbrännagården

Möt Lezya, en av dem som var i Norden på läger

– De år jag var på läger i Sverige är mina absolut mest fantastiska år, jag kände mig nästan som Alice i underlandet. Skillnaden från vardagen hemma i Ukraina var total, på lägren mötte vi människor som verkligen brydde sig om oss.
– Jag är oerhört tacksam för all hjälp som jag och min familj fått genom Hoppets Stjärna. Inte bara genom de läger jag fått vara med på; när vårt hus brann ner, min pappa dog och mamma skadades svårt, hamnade vi nästan på gatan. Om vi inte fått hjälp från Hoppets Stjärna, vet jag inte vad som hade hänt, eller hur vi hade klarat oss. Utan er hjälp skulle vi nog inte ha suttit här idag.

Allt började i bussen…

Lägren började med en tre dagar lång bussresa, från Kiev i Ukraina, genom Polen, med färja över Östersjön och slutligen genom hela Sverige upp till Högbrännagården i Ångermanland, eller Umeå, eller Östersund, eller Oslo i Norge, eller Närpes i Finland eller vilket nu slutmålet var. Det var en lång och på många sätt jobbig resa. Men resan tjänade ett syfte som nog ingen riktigt hade räknat med. Under dagarna på bussen lärde barnen känna varandra både utan och innan. Väl framme vid lägerplatsen visste de allt om varandra och var redan ett väl sammansvetsat gäng. På bussresan skapades vänskapsband som håller än idag.