Senast i juni skrev jag om den kris som drabbat våra barn i och med coronavirusets framfart över världen. Då kallade jag detta för den märkligaste tid jag någonsin upplevt, och så känner jag fortfarande. Det som slår mig nu är att läget knappt har förbättrats sedan dess.

När världen stängde ner i mars var det omvälvande och skrämmande, men känslan var ändå att stormen snart skulle bedarra. Ändå sitter vi här, ett halvår senare, och tvingas inse att denna kris fortfarande pågår för fullt.

Jag, som genom åren slukat otaliga spänningsromaner, inser nu att jag själv hamnat mitt i en thriller. COVID-19 har inneburit en sådan oerhörd förändring i våra liv och för hela vårt tänkesätt. Det som vi tidigare tog för givet har plötsligt ställts på ända.

Många av oss gick förr omkring med känslan av att mänskligheten erövrat världen med sina maskiner och innovationer. Det är förståeligt att tänka så, för ingen kan förneka att vi på några få generationer kommit långt på den fronten. De senaste decennierna har det skett otroliga framsteg, såväl teknologiska som medicinska. Numera går vi runt med varsin superdator i fickan, uppkopplade till resten av planeten, och sjukvårdens framsteg har förlängt våra liv – men nu ställs vi inför något som vi trots all denna utveckling står maktlösa inför. Insikten sjunker in:
Vi är inte herrar över jorden, trots allt.
Och den insikten får oss att känna oss så små.

I dessa orostider blir det därför extra viktigt att vi håller ihop, finner glädjeämnen i det lilla och inte låter varandra börja misströsta. Att vi stöttar dem som vacklar och ger dem som faller hjälp att resa sig igen. Det är vad vi nu försöker göra för alla hungrande barn i våra projekt. De är drabbade utan att vara sjuka, eftersom samhällets nedstängningar lett till matbrist för de fattigaste.

Med din hjälp har vi kämpat hårt för dessa barn i månader, och än har vi lyckats hålla svälten borta. Hur länge krisen kommer pågå vet vi inte, men det sämsta vi kan göra vore att överge barnen nu när de behöver oss som mest.

Förutsättningarna är glasklara:
Varje tia som skänks innebär att ett barn får vara mätt i fem dagar till.
HUR MÅNGA TIOR KAN VI AVVARA TILLSAMMANS, OM ALLA HJÄLPER TILL?
Var med och hjälp våra barn att överleva pandemin!

Hoppfulla hälsningar,


Ulrika Kallin Eriksson, verksamhetschef

 

Ja, jag vill hjälpa barn överleva pandemin! >>

Dela med dina vänner: