Bli fadder

När getostproducenten Anna-Karin Gidlund från Djuptjärn skulle besöka en konferens i Spanien slutade det med att hon stod omgiven av romska barn i Rumänien och lärde dem göra getost. Läs här om hennes resa!
Hoppets Stjärnas utdelning av getter har med åren blivit uppskattad runtom i världen. Samtidigt, några kilometer från huvudkontoret i Kärrsjö, har Anna-Karin Gidlund ägnat 46 år åt att förädla sin idag kravmärkta tillverkning av getost. Nu är hon på väg hem från ett besök i den rumänska byn Valea Seaca, där Hoppets Stjärna driver resurscenter för utsatta romer. Så här berättar Anna-Karin själv om hur hon hamnade där:
”Jag planerade att delta på de europeiska gårdsmejeristernas konferens om opastöriserad mjölk i Valencia i Spanien och bestämde mig för att göra det i form av en tågluff. Efter ett samtal om getter med Lennart Eriksson bestämde jag mig också för att ta omvägen förbi Valea Seaca i östra Rumänien på vägen hem.
Det blev tågluff eftersom jag gillar att åka tåg och för att det på det här sättet blir några klimatbelastande flygresor mindre. Dessutom kan jag ta mig tid den här tiden på året då getterna är i sin.
Jag kom fram till Bacau i östra Rumänien på tisdag, strax före klockan 16, och möttes av Cornelia som är rumänska och Andrea som är romsk rumän. Båda gör ett fantastiskt jobb för Hoppets Stjärna med de romska barnen på resurscentret i Valea Seaca där de serverar barnen något att äta efter skolan, hjälper dem med läxläsning och ordnar fritidsaktiviteter.

De körde mig dit och visade mig runt på centret, och vi planerade för min osttillverkning med barnen på onsdagen. Vi fick besöka en getgård i trakten och tittade på när de mjölkade och gjorde ost. Frun i huset bjöd mig att stanna där över natten, så det gjorde jag, och jag var med vid morgonmjölkningen och osttillverkningen samt när hon gjorde ricotta av vasslen. Jag köpte getmjölk av dem och blev hämtad av Cornelia, Andrea och Maria från Hoppets Stjärnas huvudkontor i Iasi.
Maria tolkade åt mig när jag gjorde ost över öppen eld tillsammans med 24 romska barn på gårdsplanen utanför resurscentret i Valea Seaca. I ett trevligt kaos hjälptes vi åt. Vi använde nederdelen av PET-flaskor för att göra ostformar och turades om att röra i mjölken under uppvärmningen. Cornelia och Andrea hade köpt ostlöpe och en ostduk som jag och barnen klippte i lagom stora bitar till våra små ostformar. När vi tillsatt yoghurt och ostlöpe till den kroppsvarma mjölken, och väntade på att den skulle stelna, berättade jag för dem om hur det kom sig att jag började med getter och getost.
Det berodde dels på att min mamma och farmor hade fått för sig att min syster och jag skulle lära oss gamla självhushållstekniker. När turen kom till att lära sig mjölka och göra ost inköptes några getter för att vi skulle ha att träna på över sommaren, men getterna blev kvar och jag gör fortfarande getost 46 år senare.
Den andra orsaken var att vi höll på att spara pengar för att kunna köpa en häst, men på hemkunskapen på högstadiet fick vi i uppgift att göra en budget. Jag gjorde en för en häst och en för en get. Hästen skulle ha kostat en massa pengar, men geten ger ju både mjölk och kött och skinn, så den budgeten gick ju plus.
Några av barn i Valea Seaca berättade att de bott i Sverige, och dem kunde jag prata svenska med. En pojke hade vallat får i somras, en annan hade 4 getter och en flicka hade en farfar med 20 getter.
I stort sett alla hade ätit getkött, och de tyckte liksom jag att killinglever är det godaste. Jag berättade också för dem att getskinn är det starkaste skinnet, och att jag som ung använde jag samma getmockajacka som min mamma använt när hon var ung. Jag visade bilder på getterna och killingarna hemma i Djuptjärn och från mitt studiebesök på den rumänska get- och fårgården i Valea Seaca.

När mjölken stelnat hjälpte barnen till att bryta ostmassan. Sedan placerade vi grytan över elden ute på gården igen, och barnen hjälpte till att röra i ostmassan medan vi värmde den. Till sist tog vi upp ostmassan med ostduken. Barnen fick pressa ostmassa i formarna så att ostarna fick en fin form, och sedan saltades de.
Som avslutning fick jag ett leksaksfår av en pojke, och det ska få hedersplatsen i vår julkrubba. Jag fick massor av kramar och pussar av barnen innan jag gav mig av.
Maria skjutsade mig till tåget i Pascani, och under bilresan pratade vi om vad som skulle kunna göra skillnad för såväl barn som vuxna i Valea Seaca. Empoverment, att kunna ta makt över sitt eget liv, är nog en av de viktigaste hörnstenarna. För barnen är det att bli sedda och lyssnade på, och få förutsättningar att lyckas i skolan. För de vuxna är det att få jobba med något som känns meningsfullt och som man kan försörja sig och familjen på, och att ha en anställning eller ett eget företag är nödvändigt för det.

Maria har en dröm om ett jordbruk där romerna kan få jobb istället för att, som nu, resa iväg sommartid och ofta lämna kvar sina barn i byn. Jag tänker att mycket kan göras redan nu.
Bakom centret skulle man kunna anlägga grönsaksbäddar och be far- och morföräldrar om hjälp med odlingarna. I stället för att ta med mat till barnen från Bacau skulle man kunna köpa lokala råvaror i Valea Seaca, och någon kunde starta ett företag och laga maten på plats. Ett lite större projekt skulle kunna vara att bygga ett kök som både kan betjäna resurscentret och kommunhuset intill.
Ett fantastiskt arbete har gjorts och görs med att renovera hus till de mest behövande i byn,  där man bland annat använt fönster från kommunhuset i Örnsköldsvik. Jag frågade Maria vad som behövs just nu, och det är fler månadsgivare till barnens måltider efter skolan eftersom många fler barn kommer dit än vad de har finansiering till. Jag träffade en flicka med tandvärk som blev tillfälligt hjälpt av en värktablett från min väska, men här skulle det behövas tillgång till kostnadsfri tandvård på plats. Det finns som sagt mycket man kan göra.
Ni hänger väl med och blir månadsgivare till de romska barnen i Valea Seaca?”
Klicka här för att bli månadsgivare!
Nedan en video när barnen får lära sig om getosttillverkning av Anna-Karin.