Det som slog mig mest under resan var hur allt gick hand i hand: Skolan, kyrkan, samhällsarbete och företagsamhet. Det finns också en värme och en självklarhet i att man bär varandra.

I skolorna såg vi en tydlig ambition att ge barnen verkliga förutsättningar att lyckas. Vi fick se klassrum byggda av lastcontainrar som förvandlats till fina och fungerande lärmiljöer. Vi besökte lökfarmen där skörden både stärker skolorna och samhället, och där man tänker långsiktigt kring självförsörjning. Allt hänger ihop.

En av de starkaste upplevelserna var att få höra mina egna barns reflektioner. När vi besökte projektet i Jimba fick vi se en liten datasal med sex datastationer som barnen delar på. Fyra till fem barn satt vid varje dator – och ändå älskade de varje sekund. Väl hemma i Sverige började jag samla in pengar för att rusta upp och bygga ut denna datasal.

Min äldsta dotter Vanessa sa efter besöket att ”Jag ska aldrig mer klaga på den dator jag fått från skolan. Jag har så dåligt samvete!”. Det ledde till viktiga samtal. Inte om skuld – utan om ansvar. Om att ta med oss det vi sett och låta det påverka hur vi lever. Det här var precis vad jag hoppats på. Jag ville att mina barn inte bara skulle få se, utan också förstå.

Mitt i allt detta står människor som Gilbert Ochieng, vars ledarskap och tro på människors potential genomsyrar arbetet. Från fängelseverksamheten till församlingen, från skolorna till entreprenörssatsningarna. Jag reste hem fylld av inspiration, och med en ännu starkare övertygelse om att det här arbetet verkligen betyder något.

Samuel Ljungblahd
Sångare och låtskrivare