Barnen i sopornas stad

Vågar vi röra oss?
Rummet, högt över marken i kåkstaden Taytay, svajar fram och tillbaka för varje steg vi tar. Den första impulsen är att lämna byggnaden, men framför oss står tre barn som inte har den möjligheten.
Detta rum är nämligen deras hem.

Filippinerna är knappt större än Norrland, men har nästan tio gånger så många invånare som Sverige.
12 miljoner av dem bor i huvudstadsområdet Metro Manila, där utsläppen från 3 miljoner fordon har svept in stadskärnan i ett mörkt moln av smog som stänger dagsljuset ute. Solen visar sig inte förrän vi lämnar skyskraporna bakom oss, på väg mot slumområdet Taytay. Vägen går utmed en kanal vars andra sida är kantad med slumkåkar, där de yttersta hänger ut över vattnet. På vår sida om kanalen brukade det se likadant ut, men nu är allt som återstår av det kvarteret ett lager av pulveriserad betong. När bilvägen nyligen skulle breddas jämnades alla hus med marken, och de som bodde där förlorade allt. Kåkstadsfamiljer äger nämligen aldrig sina egna hem. De bygger på privat mark, och kan när som helst ”omlokeras”.
Faktum är att det var så hela Taytay kom till på 80-talet.
I årtionden var det här som Manila dumpade sina sopor.
En dag blev det här de dumpande sina invånare.

När Hoppets Stjärna öppnade en skola här 1989 bodde det 300 familjer i Taytay. Idag är det 6 000 familjer som trängs på samma yta.
– Tiden flyger. Vissa av de barn vi fostrat arbetar som lärare här nu, säger Gani Coruna, ansvarig för Star of Hope Philippines.
Den gamla deponin kring skolan är sedan länge dold under en labyrint av skjul och hyddor i en slum med ständig växtvärk. Dagens slumkvarter sträcker sig till och med lite längre än deponin gjorde, för vissa familjer har löst den tilltagande markbristen i området genom att dumpa ännu mer gamla sopor i vattnet till sjön Laguna. På så vis får de landområdet att svälla ut över stränderna och äta upp allt mer av den kraftigt förorenade sjön. Mixen av vatten, jord och skräp i vattenbrynet blir det fundament de bygger sina hem på när det inte längre finns tillräckligt mycket soptipp kvar åt alla.


En annan del av slummen är översvämmad sedan flera år tillbaka, eftersom de otaliga nybyggarfamiljerna har blockerat avloppskanalerna med sina bostäder. Från Hoppets Stjärnas skola går vi jäms med dessa avloppsfyllda gator tills vi når en torr gränd som är så smal att vi knappt ryms emellan husväggarna. I den gränden finns en öppning, så låg att vi måste sätta oss på huk för att ta oss in. Där inne är det lika lågt i tak, och det finns varken lampor eller fönster, men dagsljus sipprar in emellan glest spikade brädor. I det svaga ljuset kan vi skymta trappsteg.
Det känns som om vi inkräktar i ett barns trädkoja, med skillnaden att just den här trädkojan är fyra våningar hög. Vi kryper, kliver och klättrar för att komma upp till ett rum, högt över gatan nedanför, där vi kan räta på oss. Rummet är ungefär sex kvadratmeter stort, och allt vi ser tycks vara hopspikat av sådant som blivit över någon annanstans: plåtar, brädlappar, masonitskivor och gul isolering som sticker ut emellan dem.

I denna byggnad trängs fyra familjer – och i just det här rummet bor en trebarnsfamilj.
– Välkomna, säger 29-åriga Mardan Rosales och ler.
I famnen håller hon sin tvååriga dotter, Maria Dominda. Intill står sönerna Jamez, 11, och Azakel, 8, som har visat oss vägen hit. De går nämligen båda i Hoppets Stjärnas skola. Deras rena, slätstrukna skoluniformer får dem att se malplacerade ut i rummet; som om de blivit utklippta från ett fotografi och inklistrade i ett annat. Mardan, liksom så många andra mammor i trakten, är noga med att det inte ska synas på de hennes barn vilka svåra hemförhållanden de kommer från.
– Var femte dag tvättar jag kläder, säger hon. Då går jag hem till min pappa, för där finns vatten.
En torklina med blöta plagg som löper genom rummet illustrerar hennes ord. Deras hem saknar möbler, men på golvet i hörnet brusar en liten tjock-tv.
– Vi lånar elektriciteten av en faster, berättar Mardan.
Fastern, i sin tur, stjäl den från elnätet – för det är så folk gör för att få el här i slummen.

Mardan är arbetslös, men jobbar hårt. Hon klev upp klockan 6 i morse för att laga ris, nudlar och morötter till sin man Deston, som är byggnadsarbetare. Nästa steg blev att förbereda sönerna för skolan – för oavsett hur trångt ett hem är finns det alltid plats för drömmar.
Den dröm som Mardan delar med sig av är den som Hoppets Stjärna kämpar för att uppfylla:
– Jag vill att mina barn ska gå klart skolan, få jobb och kunna försörja sig. Då kommer de en dag att kunna hjälpa mig, min man, min pappa och resten av vår familj.

Dela med dina vänner: