Bli fadder

”Utbildning är det viktigaste i livet”
Skulle vi svenskar värdesätta skoltiden mer om vi inte kunde ta en enda skoldag för givet?
Tanken väcks hemma hos elvaårige Placide Nelson. Familjen gör allt för att han ska få uppfylla sin dröm: Att en dag bli läkare.
Solen följer varje steg vi tar på väg hem till familjen Nelson. Det höga gräset är så torrt att stråna känns som knivar mot huden, och all den grönska som försökt växa här har nu gett upp. Månader av torka har tagit ut sin rätt.
– Vi brukade odla milo här, säger familjefadern Jean-Marie. Den växer i nio månader och skördas under torrperioden, och det gör den unik. Men för tre år sedan blev milon sjuk. Ifjol testade vi att plantera den igen, men förgäves.
Sjukdomsangreppet har drabbat hela landet och slagit hårt mot redan utsatta. Nu får familjen Nelson vända ytterligare ett varv på varje slant – men de fortsätter att prioritera sina barns skolgång.
– När jag var barn jobbade mina föräldrar hårt för att jag skulle få gå i skolan, säger trebarnspappan Jean-Marie. Men det var enklare att klara sig på den tiden, för jorden var bördigare och gav mer mat. Det var svårare att tjäna pengar men lättare att leva.

Placide är tacksam för varenda skoldag. Han är en av de bästa eleverna i sin årskurs på Boyerskolan och vill inget hellre än att få studera vidare.
– Jag vill bli läkare, säger han. Jag intresserar mig mycket för vetenskap, och det får man hålla på med som läkare.
Många haitier lockas av högre löner utomlands – men inte Placide.
– Jag måste tjäna mitt lokalsamhälle först och främst, så jag vill stanna här.
Placides mor, Rose-André, hälsar oss från verandan till det lilla men robusta hus som hennes make byggt åt familjen.
– Jag är väldigt tacksam för att ni har kommit hit, säger hon.
Hon känner så trots att det enda vi har att erbjuda är frågor. I ett land utan fungerande välfärd, där djungels lag ofta får råda, betyder det mycket att över huvud taget bli sedd. Häromåret fick Rose-André gå i Hoppets Stjärnas syskola, och nu bidrar hon till hushållskassan genom att sy kläder hemifrån. När vi kommer gående är hon sysselsatt med att rensa bönor, och Jean-Marie är snabb att slå sig ner mittemot för att hjälpa till. Under tiden går Placide in i huset för att byta om från sin skoluniform.
– Direkt efter skolan gör jag läxorna, berättar han. Och så brukar jag mata djuren och hjälpa till på fältet.

Att läxläsningen kommer först säger något om den mentalitet som Jean-Marie har ingjutit i sina barn.
– Utbildning är det viktigaste i livet, fastslår han. Jag hoppas att mina barn ska få högre utbildning än mig och nå högskolan.
Om Placide lyckas uppnå sin läkardröm vet han vad han vill använda sin lön till.
– Jag skulle stötta mina föräldrar – och jag skulle ta med dem på en resa!
När Jean-Marie får en följdfråga om sitt drömresmål ler han.
– Vi haitier skulle gärna åka vart som helst. Men eftersom ni har kommit ända till mitt land, så skulle jag en dag vilja besöka ert.