Bli fadder

1. Charity Frempong

21 år i sträck har hon kämpat för att ge barn i utsatthet en bättre uppväxt än hon själv fick.
Möt Charity Frempong, hjärnan – och hjärtat – bakom Hoppets Stjärnas framgångar i Ghana.

Charity växte upp på 80-talet i en fattig ghanesisk familj. Hennes pappa var chaufför och hennes mamma sålde majsrätten Kenkey på marknader.
– Det var inte lätt för mina föräldrar att ta hand om sex barn, säger hon.
Och så en dag, när Charity gick i fjärde klass, insjuknade hennes pappa hastigt.
– Jag minns när de berättade för mig att han hade dött, säger hon. Jag minns hur jag rusade ut från vårt hem, och hur de följde efter mig. Min pappa var mig väldigt kär.

Efter det vändes livet upp och ner. Charitys mamma kunde inte försörja henne utan hjälp, så Charity fick flytta in hos en gift syster i Kumasi. Som 16-åring, efter högstadiet, slussades hon vidare till sin äldsta syster som drev ett enkelt gatukök i Accra. Där fick Charity jobba hårt för att betala sin egen skolgång.
– Min uppväxt gjorde mig till den jag är idag, säger hon. Den rustade mig med djärvhet och självförtroende. Jag insåg att jag måste stå på egna ben – och att jag klarade det.
Hon formades av sin fars frånvaro, men också av den tid de haft tillsammans.
– Pappa lärde mig att aldrig lura eller utnyttja en annan människa. Det har jag aldrig glömt.

Efter gymnasiet fanns inga pengar till en universitetsutbildning. Istället jobbade Charity i gatuköket och sparade pengar till en sekreterarkurs. Efter examen såg hon en platsannons i tidningen. Den organisation som sökte sekreterare var Star of Hope Ghana.
– Att jobba med bistånd var inget som jag tänkt på innan dess, säger hon. Men när jag började såg jag potentialen hos mig själv.
Det nya jobbet tog Charity på sitt livs första, och hittills enda, utlandsresa: Till Hoppets Stjärnas huvudkontor i norrländska Kärrsjö. Hon skrattar åt minnet.
– Det var sensommar – men det var kallt för mig! Jag stod med händerna i fickorna hela tiden. Och så kunde jag inte sova, för det blev ju aldrig natt. Men när jag kommit hem saknade jag den fridfulla atmosfären i Sverige. Till och med er trafik var ljudlös! Ingen tutade.

Under 13 år som sekreterare såg Charity potential att utveckla projekten, men hade ingen makt att genomföra sina idéer. Det förändrades 2016, när Hoppets Stjärnas ordförande besökte Ghana.
– Jag blev förstummad, mållös, chockad! Jag hade aldrig ens tänkt tanken att bli chef. Men när de erbjöd mig jobbet, då kände jag att det här var Guds plan för mig.
Charitys första drag var att anmäla sig till en universitetskurs i administration för att bli bättre på sitt nya jobb. Under de åtta år som gått har hon utvecklat varje del av verksamheten i Ghana. Inom befintlig budget har hon lyckats rusta upp alla skolor, förnya studiematerialet, vidareutbilda lärare och dubblera antalet måltider som barnen får varje skoldag. Hon axlar rollen med sin pappas ord som ledstjärna.
– Att vara Hoppets Stjärnas ansikte utåt är ett stort ansvar, fastslår hon.
Det ansvaret axlar hon med bravur.

* * * * * * *

2: AURA VATAMANIUC

Auras bröder fick turas om att gå till skolan, för de hade bara ett par skor att dela på.
Själv hade hon varken eget rum eller egen säng under sin tid på högskolan – men hon hade drömmar.
– Jag har lärt att kämpa på oavsett hur många hinder jag möter, säger hon.

Aurora ”Aura” Vatamaniuc må dela förnamn med Törnrosa, men där slutar likheterna. Här handlar det snarare om en kvinna som aldrig sover. Hon tänker fort, pratar fort och får saker gjorda i hisnande fart. Ända sedan starten 1997 har hon varit högst ansvarig för Star of Hope Romania – men hennes liv började i en diktators skugga.
Kommunismens Rumänien var ingen plats för framgångssagor.
– Vi levde ett väldigt svårt liv, berättar Aura. Prio 1 var alltid att ordna mat till familjen. Byns enda butik öppnade klockan 6 på morgonen, och ibland kunde vi köa från klockan 3 för att det fåtal varor som fanns där inte skulle ta slut innan vi blev insläppta. Om man ställde sig i kön först klockan 5 fanns det bara mjölk kvar när man väl kom in.

Ingen av Auras föräldrar var välutbildade, men de kämpade för att deras barn skulle få den möjligheten. Även i de svåraste av tider fortsatte de att prioritera barnens utbildning. När Auras äldre bröder bara hade ett par skor att dela på löste de det genom att gå varannan dag i skolan.
– Mamma sa alltid ”om ni ska lyckas i livet måste ni gå i skolan och få högsta möjliga betyg”. Så det gjorde jag. Jag hade alltid tio av tio i alla ämnen.
När Aura var åtta år fick hennes pappa nytt jobb, och familjen flyttade från byn Mlenauti med knappt 100 invånare till staden Botosani med över 75 000.
– Det skar i hjärtat att lämna Mlenauti, men för min självkänsla var det bra. Lärarna på min nya skola blev chockade över att en liten tös från landet kunde ha så höga ambitioner. ”Titta!”, sa de. ”Hon är en förebild för alla er andra i klassen!”. Det fick mig att våga tro på mig själv.

Efter examen valde Aura att studera ekonomi, och hon gjorde det på kvällstid för att om dagen kunna arbeta som lärare i fysik och matte i staden Iasi. Där bodde hon hos sin äldre syster och blev den elfte medlemmen i det hushållet.
– Jag fick dela säng med en systerdotter. I sängen intill sov det tre stycken för att jag också skulle få plats, berättar Aura.
Att ta sig till jobbet, sju kilometer bort, var en utmaning i sig.
– En gång fick jag skjuts på cykel och någon gång med en traktor. Någon gång blev det hästskjuts, och ibland gick jag hela vägen. Bussarna gick nästan aldrig, och om de gjorde det var de så fulla att folk stod i dörren och hängde utanför. Det var livsfarligt.
Parallellt med arbetet fortsatte hennes kvällsstudier i ekonomi, men utbildningen hade sina begränsningar.
– Vi fick bara lära oss om den kommunistiska modellen och om hur bra den var. Men jag trodde inte på vad jag läste. Ingen i klassen gjorde det. I smyg skrattade vi åt alltihop. Vi var till och med tvungna att lära oss alla rapporter från kommunistpartiets möten utantill, säger Aura.

Planen var att uthärda sex år av sådana studier – men efter två år förändrades allt. Den 16 december 1989 reste sig folket mot sin regim. Två veckor senare, när nyårsklockan ringde in 90-talet, var Rumänien inte längre kommunistiskt. Gränserna öppnades, och några av de första hjälpsändningar som rullade in i landet tillhörde en organisation från norra Sverige.
Hoppets Stjärna hade kommit till Rumänien för att stanna.
– Jag hade just slutat som lärare i Iasi och sökte jobb hemma i Botosani, berättar Aura. Tanken var att jag skulle kunna bo där och studera på distans. Min syster fick höra talas om en organisation som jobbade för att hjälpa barnhemsbarn och som behövde tolkar.  Hon visste att jag var duktig på engelska, så hon tipsade mig.
När Aura bjöds in att träffa svenskarnas chef, Maine Viklund Olofsson, anade hon inte att det var början på en livslång vänskap.
– Maine sa att de sökte tolkar åt sina svenska volontärer på barnhemmen. ”Jag kan försöka”, sa jag. ”Vill du verkligen det här?” frågade hon. Jag svarade ja.

Aura trodde att hon förstod vad hon gett sig in på, men den första arbetsdagen blev chockartad.
– Skriken, smutsen … det var som att kliva in i ett stall. ”Det här kan inte vara sant”, tänkte jag. ”Det är en mardröm, en skräckfilm!” Jag blev rädd. Nu förstod jag varför Maine hade föreslagit att jag skulle besöka ett barnhem innan jag tog jobbet. Där fanns 15-åringar som var fastbundna i sina spjälsängar, och alla åt bara flytande mat som mjölk på flaska. Vissa var aggressiva och slog mig. De svenska pedagogerna sa att barnen var aggressiva för att de saknade språk.
Trots sin rädsla bestämde sig Aura för att stanna kvar.
– Mitt första jobb blev att byta blöjor. Det gjorde vi allihop; bytte och tvättade dem. Det påstods att alla barn var utvecklingsstörda, men vi märkte snart att vissa var väldigt intelligenta och bara hade en fysisk funktionsnedsättning.

Sanningen uppdagades steg för steg: Runtom i Rumänien hade alla barn som ansågs defekta blivit sammanfösta och inlåsta under miserabla förhållanden. Under de kommande åren reste Aura med Hoppets Stjärna från institution till institution för att förvandla dem från svinstior till hem.
– Med åren blev jag mer och mer som en länk mellan Hoppets Stjärna och barnhemsföreståndarna, säger Aura. Mellan 1993 och 1997 var det mig de skickade ut för att rekognosera och avgöra behoven.

1997 grundade Hoppets Stjärna dotterorganisationen Star of Hope Romania. En av dem som hjälpte Maine med förberedelserna var Hoppets Stjärnas medgrundare Lennart Eriksson. Aura minns det samtal som förändrade hennes liv.
– Jag var nyfiken på vem jag skulle få som chef, så jag frågade Lennart vem som skulle bli ansvarig för Star of Hope Romania. ”Det ska du!” sa han. Jag trodde knappt mina öron. Jag tyckte inte att jag var erfaren nog, men Maine övertalade mig. Och jag var trots allt utbildad för att kunna hantera ekonomin i en större organisation. Den kunskapen fick jag användning för nu.
Stödet från Lennart och Maine blev avgörande för Auras beslut.
– Det var de som fick mig att våga ta steget, men jag hade mycket att lära. Jag studerade på kvällstid, gick på seminarier och ställde frågor till dem som var mer erfarna och visste mer. Sakta men säkert lärde jag mig vad det innebar att leda en hjälporganisation.
Flera av de välutbildade pedagoger som idag leder verksamheten har gjort resor av samma slag som Aura.
– De hade ingen utbildning när de började – ingen hade det – men Hoppets Stjärna frågade inte efter det. De frågade om vi älskade barn.
25 år senare skickas lärare och studenter från statsuniversiteten på studiebesök till Hoppets Stjärnas center. De outbildade unga flickor som fick chansen på 90-talet förmedlar nu sina kunskaper till landets universitet.

De låsta barnhemmen är sedan länge borta, och i stället har Rumänien anammat CBR-modellen som möjliggör för barn med funktionsnedsättning att växa upp hos sina egna familjer.

Sedan 2015 driver Star of Hope Romania också ett långsiktigt utvecklingsarbete bland den utsatta romska minoriteten i Rumänien. På utvalda orter har det öppnats resurscenter där barn från romska familjer erbjuds mat, läxhjälp och extraundervisning. Insatser riktas även mot att förbättra barnens hemmiljöer och stötta deras föräldrar i sin roll som vårdnadshavare.
– Allt det här har gjort stor skillnad för barnen, säger Aura. Nu klarar de av skolan, och det betyder att de har en framtid.

Hon har mycket att se tillbaka på med stolthet. Hon sträckte på sig lite extra år 2000, när Hoppets Stjärnas grundare Erik Gunnar Eriksson belönades med nationens högsta civila utmärkelse och blev riddare av Rumänien. Hon kände samma stolthet 2013, när Lennart Eriksson erhöll samma riddartitel. Själv har hon aldrig fått något sådant erkännande, men det är heller ingenting som hon suktar efter.
– Jag har lärt mig tre saker av Sverige, säger hon. En av dem är att bli en tjänare; att du ska erbjuda din hjälp ovillkorligt oavsett vem du är och oavsett vem som behöver dig. Det har gjort mig ödmjuk.
En annan lärdom hon bär med sig är att värdera äkta engagemang högre än fina cv:n.
– Eldsjälar är ovärderliga, fastslår hon. Tro på dem som alltid är beredda att jobba hårt, lära och utvecklas.
Auras tredje lärdom handlar om tålamod – och om envishet.
– Jag har lärt mig att vara konsekvent och kämpa på, oavsett hur många hinder jag möter. Att aldrig, inte på några villkor, ge upp min dröm.

* * * * * * *

3: TAMARA SHABAZOVA

2014 tackade hon nej till bättre betalda jobb för att få kämpa för Hoppets Stjärnas fadderbarn. Tio år senare tog Tamara över rollen som verksamhetsansvarig i Lettland.
– Gud gav mig modet att tacka ja, säger hon.

1991, när Lettland sjöng sig fritt från 51 år av sovjetiskt styre, stod en 17-årig Tamara på barrikaderna i Riga.
– Jag var med och skrek för frihet, men det var först långt senare som jag förstod vad den friheten betydde för den äldre generationen.
Tamara växte upp med sin mor, sin styvfar, fem systrar och en bror i ett mycket fattigt hem på Lettlands landsbygd. Hemma talades det aldrig om politik, men barndomen präglades av att Tamaras mor var rom.
– Mormor var inte så rädd för Sovjet. Hon var mer rädd att tyskarna skulle komma tillbaka. Hennes syster hade dödats av nazister i skogen utanför Valmiera.

Som ung ville Tamara bli sjuksköterska eller barnläkare, men familjens brist på pengar kvävde drömmarna. Istället tog karriärbanan omvägar via en bagerikurs, en finsk bibelskola i Tallinn, sex månaders hushållsarbete på Sjöhamra gård utanför Åkersberga och tre års arbete för ett amerikanskt missionärspar i Lettland. Tamara talar extra varmt om halvåret i Sverige 1999.
– Där mötte jag min svenska ”mamma” Betty Arvidsson, säger hon. Det är för hennes skull jag försöker lära mig svenska. Vi talar svenska per telefon varannan vecka.

Tamara gifte sig 2000, födde dottern Sara 2003 och lyckades utbilda sig till företagsadministratör. Livet flöt på fram till prövningarnas år 2014.
– Min man lämnade mig och Sara med stora skulder. Samtidigt stod jag utan jobb.
Av svenska vänner fick hon tips om att Hoppets Stjärnas lettiska gren sökte förstärkning. Tamara ler åt minnet av det första mötet med Liana och Ivars.
– Jag var orolig för hur de skulle reagera på att jag var rom, men de brydde sig inte alls. Jag sa att jag var nyskild, men de avskräcktes inte av det heller.
Plötsligt hade Tamara tre jobberbjudanden att ta ställning till.
– Jag bad Gud om vägledning. Den här lönen var den lägsta, men jag kände i mitt hjärta att jag måste ta jobbet. Det var mitt livs bästa beslut. Jag älskar barnen, och jag älskar att se förändringen vi åstadkommer. Särskilt när vi möter familjer som säger ”nu kan vi stå på egna ben”.
Som ensamstående mamma kan Tamara sätta sig in i många kämpande mammors situation.
– Dessutom har jag ju själv vuxit upp i en fattig familj, gått till skolan utan underkläder, skämts inför de andra barnen … jag minns hur det är.

2024 fick hon frågan om hon ville ta över arbetet i Lettland.
– Att leda verksamheten var aldrig något jag såg framför mig, men jag har alltid tänkt ”så länge Gud vill ha mig här stannar jag kvar”. Jag tror också att de dörrar som är menade att öppnas kommer öppna sig.
Vad vill du hälsa till Lettlands givare och faddrar?
– Jag vill tacka dem! Självklart hoppas jag att de ska fortsätta stödja Lettland, för arbetet är inte över än. Det finns mycket mer att göra.