18 maj 2021

Mors Dag

Läs mammornas egna ord

Det sägs att världens tuffaste jobb är att vara mamma. I varje världsdel, varje land och varje by är det de ensamstående mödrarna som sliter allra hårdast. Så såg det ut redan innan pandemin – och när den slog till blev läget ännu värre.
Nu, inför Mors dag, vill vi se till att de blir hörda.
Här berättar flera mammor i tre världsdelar om kampen för sina älskade barn.
Hjälp en mamma på Mors dag >>
”Det var ett mirakel”
Jag och mina tre barn bor i ett lerhus med ett enda sovrum. De senaste fyra åren har jag ensam tagit hand om dem. Jag försörjde oss genom tillfälliga jobb som att hjälpa till på andras jordbruk och tvätta kläder åt medelklassfamiljer, men pandemin slog hårdast mot daglönare som mig. I mars 2020 försvann plötsligt alla de flyktiga jobbtillfällen som jag var beroende av. Plötsligt stod vi helt utan inkomst. Till slut nådde jag en punkt där jag bara ville att vi alla skulle få dö, för livet hade blivit outhärdligt. Men det var då vi började få besök
av Hoppets Stjärna varje månad. De kom med mat som räckte hela månaden för oss alla fyra. I mina ögon var det här ett rent mirakel. Om det inte vore för deras matutdelning skulle vi inte stå här idag. Att hitta jobb är fortfarande svårt, men barnen är min källa till glädje. Jag är så tacksam för att Hoppets Stjärna klev in i våra liv när vi inte hade någon annanstans att vända oss.
/Mose i Mikindani, Kenya.

”Jag vill ge mina barn ett bättre liv”
Jag och mina barn, Rebeca och Samir, har inget eget hem. Sammanlagt är vi 13 personer som bor i mina föräldrars hus, med tre rum och en spis. På vintern blir det ännu trängre, för då är bara två rum varma nog att leva i. Då sover jag och barnen i samma rum som fem andra släktingar. Ändå fryser vi, för det finns inget glas i fönstergluggarna. Bara genomskinlig plast. Ibland sliter den sig under vinterstormarna. Jag drömmer om att ge mina barn ett bättre liv, i ett eget hem med elektricitet och ved som räcker hela vintern. Själv har jag ingen utbildning, men jag är övertygad om att utbildning är avgörande för mina barns framtid. Därför är jag så glad att Rebeca får hjälp med sina läxor på Hoppets Stjärnas center. Då får hon en ärlig chans att klara skolan, trots att jag inte kan hjälpa henne.
/ Mirela i Valea Seaca, Rumänien.

”Mina barn har blivit magra”
Jag hade åtta barn när min man dog, den trettionde januari 2020. Nio dagar senare födde jag mitt nionde. Jag sålde grönsaker och rökt fisk från mitt marknadsstånd för att försörja allihop, men så bröt pandemin ut. Då blev det väldigt svårt för oss att äta oss mätta. Innan skolorna stängde, och lektionerna byttes mot hemundervisning, fick skolbarnen frukost och lunch av Hoppets Stjärna. Men nu blev det upp till mig att mätta alla barn, varje dag. Jag tvingades använda de få besparingar jag hade. Mina barn har blivit väldigt magra eftersom den mat jag kan ge dem inte räcker till. Jag ber för att pandemin snart ska vara över!
/ Joana i Osae Krodua, Ghana

”De får bara ett mål mat om dagen”
Jag har nio barn och en hektar mark att odla på. Det vi skördar där är aldrig nog för att mätta oss alla, så min man brukade ge sig av och erbjuda sina tjänster till större jordbruk. För det kunde han få 21 kronor om dagen, men nu är det nästan ingen som har råd att anlita hjälp. Och då räcker maten inte längre till barnen. Ofta får de bara ett mål mat om dagen. Det är därför Hoppets Stjärnas hjälp är så viktig för oss. Fem av mina barn går på deras skola och får äta sig mätta där. Det betyder jättemycket. Särskilt nu under torrperioden, när inget växer på vår mark. Det råder politisk oro, priserna rusar, det är matbrist i hela landet och pandemin pågår fortfarande. Hur ska det sluta?
/ Mafie i Bois Negresse, Haiti

”Jag har varit skild i sex år. Barnens far bidrar inte med några pengar, så det är upp till mig att försörja alla sex barn. Vi lever av det lilla som jag själv kan odla här i Osae Krodua. Det var svårt redan innan pandemin bröt ut. Sedan tvingades vi stanna hemma, allihop, och leva av det vi lagrat från förra skörden. Till slut tvingades jag ta jobb på en anläggning för produktion av palmkärnolja. De betalar oss bara 12 kronor om dagen, så det är inte lätt att leva på. Tack och lov har Hoppets Stjärnas skola öppnat igen. Två av barnen går där, och tack vare det har hela min familj fått stöd från Hoppets Stjärna. Det har betytt så mycket.”
/ Faustina Donkoh, Osae Krodua, Ghana

”Jag och mina sex barn bor hemma hos min mamma. Hon odlar grödor, men de räcker nätt och jämnt för att mätta oss. Själv jobbar jag på en anläggning som producerad gari, en flingsort gjord av kassava. För det brukar jag få drygt 14 kronor om dagen, men det förändrades när pandemin nådde Ghana. Produktionen minskade, jag fick jobba färre dagar, och lönen började komma oregelbundet. Samtidigt tvingades alla barnen stanna hemma från skolan. Maten räckte inte till och barnens hälsa blev sämre. Jag ber att Gud ska befria oss från pandemin.”
/ Faustina Gbewuedin, Osae Krodua, Ghana

”Jag och mina fem barn bor i ett trångt hus med två rum. Min man Vasile bor också här, men han är nästan alltid i Sverige. Han vill så gärna ge barnen ett bättre liv. Gång på gång har han sökt lyckan utomlands, men eftersom han saknar utbildning har han väldigt svårt att få jobb. Därför blir det inte mycket pengar som skickas hem. Här hemma turas vi om att bära skor, för vi har inte råd med egna par till alla. Vi är ju en stor familj, så våra behov ökar varje dag. Jag tar hand om huset och barnen och samlar brasved i skogen. Just nu kan jag inte ens sätta mat på bordet varje dag. Att fylla rollerna som mamma och pappa samtidigt är inte lätt, men jag har inget val. Jag tänker inte ge upp, och jag tänker inte sluta le.”
/ Mirela Cantaragiu, Rumänien

“När jag var 15 år var jag med om en svår bilolycka. Jag överlevde, men tvingades lära mig allt på nytt: Att skriva, att prata, att gå. Än idag tar det längre tid för mig än andra att förstå information och fatta beslut. Det gör det extra svårt för mig att ta hand om min dotter Tereze, som är svårt autistisk. Men jag måste klara det, för jag är ensamstående. Myndigheterna gav oss en lägenhet, men den hade bara ett rum och låg utanför stan vid en övergiven militärförläggning. Golvet var ruttet och väggarna mögliga. Jag har ägnat 13 år åt att rusta upp den, så gott jag kan, för att ge mitt barn en mysig levnadsmiljö. Hon pratar inte, så vi kommunicerar via gester. Vi kan inte åka med kollektivtrafiken, för då blir hon så stressad att hon skriker, biter och slåss, så istället har jag köpt en tandemcykel. Det betyder jättemycket för oss båda att Hoppets Stjärna finns. Hon får rehabilitering och jag får träffa andra föräldrar i liknande situation. Dessutom har vi fått ekonomiskt stöd som hjälpt oss så mycket. Pandemin har inneburit nya utmaningar, och ibland känner jag mig så tom och trött. Jag har nyligen lagat några hål i väggen efter Terezes senaste utbrott. Det är lättare med sådana problem. Problem som man kan ta tag i. Den här ovissheten för framtiden är så mycket värre. Det gäller bara att hålla ut.”
/ Liga Ansule, Liepāja, Lettland