Bli fadder

Det sticker i våra ögon av röken som fyller den vedeldade stugan. Att det är hälsofarligt vet Faina mycket väl, för hon har legat på sjukhus i månader med sviktande lungor.
De senaste åren har hon förlorat sitt jobb, sin man och sitt ena ben. Nu kämpar hon för att ta hand om det dyrbaraste hon har kvar: Sin son Artis.
Vi befinner oss i skogen utanför den lettiska orten Zalite, intill en nedlagd militärbas från Sovjettiden.
Inringade av gran och tall står tre vittrande byggnader. Två av dem är övergivna soldatlogement, med fyra våningar av gapande tomma fönster, där traktens bönder numera använder källarhålorna till att förvara potatis. Det tredje huset har bara en våning och användes förr som soldatklinik. I snart 30 år har det här huset förfallit – och i 20 av dem har Faina bott här.

Fågelvägen ligger hennes hem lika nära Stockholm som Hoppets Stjärnas kontor i Kärrsjö gör.
När det kommer till levnadsvillkor, däremot, känns avståndet oändligt. Inomhus är det mörkt, innertaket buktar, väggarna är täckta av plastskynken och kakelplattorna är en efter en på väg att lossna från väggen ovanför vedspisen. Trots att den eldas så att rök läcker ut från murstocken, och letar sig ner i våra strupar, känns det kallare här inne än i solskenet utanför.
– Jag kan ingen engelska, ursäktar sig Faina. Jag lärde mig lite i skolan, men nu kan jag bara säga ”good morning” och ”goodbye”.
Hennes benprotes får henne att halta kraftigt. Ändå brukar hon ge sig ut och cykla genom skogen, ut till landsvägen, för att ta bussen in till Zalite. Inte för att det är enkelt, utan för att hon inte har något annat val.
– Men ingen vill låta mig jobba hos dem eftersom jag är amputerad, säger hon uppgivet.
Pengarna skulle de verkligen behöva, hon och Artis. Han var bara ett år gammal när en buss backade över honom och hans mamma. Hon lyckades skydda honom, men förlorade själv sitt ena ben. Fem år senare, när Artis var sex år, dog hans pappa. Nu, när han hunnit fylla nio, vilar stort ansvar på honom.
– Han hjälper mig så mycket, säger Faina. Han hämtar vatten ur brunnen och hugger ved och bär in den.
– Och så lagar jag pannkakor och piroger, tillägger Artis med viss stolthet i rösten.
Han har svårt med språk och inlärning, men får extra hjälp med det på skolan i Zalite som Hoppets Stjärna stödjer.
– Jag har det bra där, säger han. Det allra bästa jag vet är att simträna.
Från måndag till fredag brukar Artis övernatta i skolans sovsal, och kontrasten är total mellan dess ljusa, rena lokaler och hans hem i skogen. Ändå gör han sitt bästa för att få det hemtrevligt. På tomten har han pyntat en gran med tre gamla kramdjur, och i den soffa där han sover under en filt om natten ligger favoritleksaken: En leende jordgubbe av mjukt rött tyg.

Faina önskar så att hon kunde ge sin son ett bättre liv. Hon vet bara inte hur. Vi ser oss omkring efter en ljuspunkt, något som skänker hopp – och när Artis öppnar dörren till en garderob känns det som om vi funnit den. Ur en kartong där inne plockar han försiktigt fram tre gnyende, dagsgamla kattungar. När han klappar dem är blicken full av kärlek – men i hans mammas ögon ser vi bara sorg.
– Vi kommer inte att kunna behålla dem, viskar hon. De måste avlivas när Artis åkt tillbaks till skolan. Vi har ju inte ens nog med mat till oss själva… hur ska vi kunna ta hand om tre katter till?
Det vi hör är inte rösten hos en kvinna som är känslokall inför söta djur. Det vi hör är rösten hos en desperat kvinna som gör allt för att ta hand om sin lille son. Det vi ser är en av de tusentals mammor, runtom i världen, som verkligen skulle behöva lite extra hjälp på Mors dag.

Hjälp en mamma på Mors Dag!

I varje land och varje projekt möter vi mammor som kämpar så hårt, men som fortsätter att ha det svårt. Faina, som du just har kunnat läsa om, är långt ifrån ensam.
De här mammorna förtjänar våra hyllningar – och de förtjänar vårt stöd!
Låt oss stå upp för dem tillsammans.
Fira Mors Dag med att ge en gåva till våra utsatta mammor! >>