Bakom nästan varje tiggarmugg i Sverige döljer sig ett barn som vi inte ser. Ett barn som måste klara sig utan sina föräldrar när de gett sig av till fjärran land. För tre år sedan var femårige Laurentsio ensam hemma, och han frös. Han gjorde upp en brasa för att värma sig själv och sin lillasyster.
Bilden berättar vad som hände sedan.
– Det gör fortfarande ont, säger han.

Laurentsio, som idag har hunnit fylla åtta år, bor i den rumänska byn Valea Seaca med sin mamma Laura och sina sju syskon. Precis som så många andra romer här i byn har de bara ett uppvärmt rum, och det är där alla sover. Laura visar stolt upp den största madrassen, som hon hittade på en soptipp och tog med sig hem. Ändå finns inte tillräckligt med madrassyta till alla, hur mycket de än försöker tränga ihop sig. När kvällen kommer lägger de filtar på golvet, och så sover hälften av barnen där.
De fyra äldsta fick Laura med en man som inte längre lever, och de fyra yngsta fick hon med en man som övergav henne. Nu kämpar hon för att på egen hand försörja sin familj. Hon hjälper till på en vingård om somrarna och försöker hitta ströjobb under resten av året, men hon oroar sig för hur länge till hon kommer att kunna finnas där för barnen. Hon har redan överlevt tre hjärtinfarkter. Kommer hon att överleva en fjärde?
Behovet av hjärtmedicin var en anledning till att hon för tre år sedan reste utomlands för att tigga.
Kvar i Rumänien lämnades hennes barn, och de äldre upp-manades att ta hand om sina yngre syskon.
Kanske var det därför Laurentsio försökte tända en brasa på egen hand den där bistra vinterdagen; för att ta hand om sin lillasyster som han var ensam hemma med. Brasan tog fyr i eldstaden, och Laurentsio satte sig med ryggen mot elden för att få del av så mycket värme som möjligt. Det var då lågorna högg tag i hans tröja. Laurentsio skrek och skrek, men där fanns ingen vuxen som kunde höra honom.
– De hämtade mig i helikopter, minns han. Jag fick ligga på sjukhuset jättelänge.

Tre år har gått nu, men ärren kommer aldrig att försvinna. Laurentsio behöver fortsatt medicinering och behandling.
– Jag vill bli fotbollsproffs, berättar han. Men jag får inte sparka boll med de andra barnen på grund av mina brännskador.
Vi frågar hur det får honom att känna sig. Hittills har han pratat frispråkigt med oss, med den frågan får honom att tystna. Istället blir det hans mamma som ger oss svaret.
– Då gråter han, säger hon.

Om vintern tillbringar hela familjen stor del av sin tid i mörker, eftersom de saknar el – men i hjärtat av byn finns en plats som både bildligt och bokstavligt lyser upp deras tillvaro. Laurentsio och hans elvaåriga syster Narcissa får varje dag komma till Hoppets Stjärnas resurscenter. Där äter de lunch och gör sina läxor i väl upplysta lokaler, med pedagoghjälp från centrets föreståndare Cornelia Nechifor och hennes kollegor. Barnen övar, leker, spelar spel, sportar, sjunger och får möjlighet att duscha och tvätta sina kläder.
– Hoppets Stjärnas hjälp betyder så mycket för oss, säger Laura. När vårt tak rasade in för två år sedan visste vi inte vad vi skulle ta oss till, men då klev Hoppets Stjärna in och hjälpte oss att laga det. Sådana insatser betyder mycket för stunden, men det viktigaste arbetet sker på resurscentret. Med stöd därifrån kan Lauras barn kämpa sig till vad hon själv aldrig fick:
En utbildning, ett jobb och en lön som går att leva på.
En framtid där de själva aldrig kommer behöva resa bort i månader och lämna sina barn ensamma hemma.

Var med och rädda romernas barn! >>

Dela med dina vänner: