Bli fadder

1991 mottog familjen Velki ett samtal från en telefonkiosk. Det blev upptakten till ett livslångt kall som förändrat liv och gjort Lettland till ett bättre land att födas i med funktionsnedsättning.
– Så länge Gud är med oss måste vi fortsätta, säger Liana Velka.
– Hur många tror att Moder Teresa har dött?
Hela publiken håller med.
– Hur många tror att Moder Teresa har uppstått?
Nu uppstår viss förvirring bland gästerna.
– Det tror jag, och jag tror att hon är här idag: Liana! Vid de orden fylls rummet av jubel och applåder. Mannen vid mikrofonen är Djamal Hamaili, Hoppets Stjärnas gamle eld.själ som tillbringat två år av sitt liv i Lettland. Den han hyllar, Liana, är kvinnan som tillsammans med sin make Ivars Velks har drivit Hoppets Stjärnas verksamhet i landet sedan starten för 25 år sedan. Det jubileet är vad som firas nu, i ett rum fyllt av kära återseenden. På plats finns bland annat Hoppets Stjärnas medgrundare Lennart Eriksson i sällskap med några av de svenskar som betytt mest för verksamheten genom åren. När det blir Lianas tur att ta till orda är hon märkbart rörd, och riktar sig direkt till dem.
– Det känns nästan fel för mig att kalla er för samarbetspartners, säger hon. För i mina ögon är ni mina vänner.

Hennes blick söker sig till Bosse Samuelsson, lastbilschauffören som sett till att närmare 150 hjälptransporter nått fram till Lettland genom åren. Han satt bakom ratten på den allra första lastbil som sändes dit, i oktober 1991, innan det ens existerade något samarbete mellan Liana, Ivars och Hoppets Stjärna.
– Allt jag hade att gå på var ett telefonnummer, minns han. Jag klev ur lastbilen vid en telefonkiosk i Riga och ringde numret – och i andra änden svarade en kvinna. Hon kunde bara lettiska och tyska, och jag kunde ingetdera, så det var inte helt lätt att förklara var jag var nånstans. Men jag la på och väntade – och så kom Liana.
Att det blev just Liana som tog emot honom berodde på hennes engagemang i den kristna organisationen Pakapieni. Till vardags arbetade hon som språklärare i tyska, och eftersom få i landet kunde fler språk än lettiska och ryska hade hon fått uppdraget att ta en grupp barnhemsbarn på sommarläger i Sverige i juli 1991. Väl på plats märkte hon snabbt att svenskar mycket hellre talade engelska, ett språk som dittills inte lärts ut i Lettland. Liana kände sig långt ifrån lämpad för sin roll som svenskkommunikatör, men senare samma år fick Pakápíeni kontakt med Hoppets Stjärna – och då vände de sig givetvis till den av sina volontärer som besökt Sverige.
– När jag mötte Bosse första gången kände jag mig helt vilsen, säger Liana. Jag tänkte ”vad är det jag håller på med? Jag vet ingenting om välgörenhetsarbete!”.
Det skulle snart komma att ändras. Bosse började köra ner med två till tre hjälpsändningar varje månad, och varje gång tog Liana emot honom.
– Det gick några månader, och så en dag stod Liana där och sa ”Bosse, you can speak English to me now.” Då hade hon lärt sig engelska på egen hand. Sedan gick det några månader till, och så plötsligt sa Liana ”Bosse, nu talar vi svenska!” Hon var helt otrolig. Lianas make Ivars blev tidigt involverad i verksamheten.
– På vardagarna gick jag till mitt jobb som järnvägskontrollant och på helgerna hjälpte jag Liana. Från början var det svårt att få tillstånd för transporterna från Sverige. Jag förstod ingenting av de formulär som skulle fyllas i, så jag kopierade bara allt från ett färdigskrivet formulär och hoppades på det bästa, erkänner Ivars med ett leende.
Redan 1992 utvecklades hjälparbetet till ett heltidsjobb för dem båda, och 1993 startade de Velki Association som blev Hoppets Stjärnas förlängda arm i Lettland. De blev socialarbetare i ett land där yrket lyst med sin frånvaro i generationer.
– På Sovjettiden fanns det inga socialarbetare, för i Sovjet fanns det inga handikappade, ingen prostitution … inga problem, säger Liana syrligt. Jag minns när jag besökte Sverige och mötte en kvinna utan ben på stan. För mig var det en chock att se henne ute bland folk, för i Lettland var det ju bara friska människor som fick synas. När Sovjet föll fanns det tänkesättet kvar – och det är vad Ivars och Liana sedan dess har vigt sina liv åt att förändra. 1994 öppnades det första dagcentret och nästa steg blev att starta en skolklass för barn med funktionsnedsättning.
– Innan Velki klev in i bilden ansågs funktionsnedsatta vara ”obildbara”, berättar Liana. Skolornas specialklasser innehöll bara barn med lättare diagnoser. Vi fick övertyga myndigheterna om vikten att också utbilda barn med exempelvis autism. Från början satt föräldrarna kvar i klass.rummet för att se vad lärarna gjorde med deras barn, för de litade inte på att barnen skulle behandlas väl.

Omfattningen och betydelsen av Velkis växande verksamhet var något som gick många andra letter förbi – även sådana som jobbade vägg i vägg med dem. Under många år låg Velkis kontor på Rigas universitetsområde, och en dag var universitetets personal extremt nervösa eftersom de väntade en viktig gäst från Sverige. Ivars blev mer eller mindre tillsagd att hålla sig ur vägen, eftersom den här gästen var för viktig för att bli distraherad – men när svensken väl dök upp hojtade han ”Tjena Ivars!” och gick fram till honom. Det visade sig nämligen vara rektorn för KTH som samarbetade med Velki. När han nu visades runt på universitets-området kände han igen allt eftersom Ivars visat honom runt där flera år tidigare.
Att arbetet med Velki tog över Ivars och Lianas liv är något som dottern Elina kan vittna om. Hon var elva år när samarbetet med Hoppets Stjärna inleddes.
– Det jag minns är att mamma och pappa aldrig var hemma, säger hon. Och alla utsatta i Lettland hade deras nummer, så telefonen ringde hela tiden och jag fick agera sekreterare. Jag blev en del av verksamheten och hjälpte till som tolk redan som 12-åring eftersom jag kunde lite engelska.
Elina fick även tillfälle att följa med till Sverige, och den upplevelsen kom att förändra hennes liv.
– Det var så många fler färger i Sverige. Här i Lettland var allt grått och brunt, medan Sverige var fullt av trevliga människor och jordgubbstårta. Så jag bestämde mig för att jag skulle flytta till Sverige när jag blev stor – och det gjorde jag. De senaste 18 åren har Elina bott på svensk mark medan hennes föräldrar fortsatt driva Velki hemma i Lettland.
– Därför är det en överraskning även för mig att se all tacksamhet som mamma och pappa mötts av under det här jubileet, säger hon. Inte ens jag hade förstått att de betytt så mycket för så många.
En av alla dem som hyser varma känslor för Velki är 33-åriga Anna Broka, som växte upp under svåra förhållanden.
– Jag minns en dag när jag var åtta år och satt utomhus och fick se ett flygplan på himlen, berättar hon. Då knäppte jag händerna och bad till Gud att planet skulle landa och ta mig därifrån, bort från allt. Två år senare var det just med flyg som Anna fick resa till ett svenskt sommarläger i Velkis regi.
– Där fann jag den familj jag alltid saknat, säger hon. Idag är jag gift med tre barn, och har fått det lyckliga liv jag drömt om. Men jag kommer alltid se Ivars och Liana som en del av min familj.
Vikten av Velkis arbete syns också vid en rundtur på skolor och dagcenter runt om i Riga. De tre specialskolor vi besöker är alla präglade av den svenska pedagogik som Velki introducerat. Hoppets Stjärnas svenska expert Inger Lilja har jobbat med alla lärare i alla klassrum, och det märks. Här finns dagsscheman där texten ersatts av bilder och symboler, och vid varje klassrumsdörr förklaras vad som försiggår där inne med såväl text som bild. Både rum och korridorer pryds av teckningar, tavlor och tyger som eleverna själva skapat, och i ett klassrum hittar vi en golvruta kallad ”garaget för goda tankar” där barn som betett sig dumt får i uppgift att sätta sig på en stol och tänka snälla saker. Vi besöker också ett färgglatt sensorrum med gungor, studsmatta och gymnastikmadrass där barnen kan få utlopp för sin energi.
– Barnen trivs verkligen här och vi har märkt att de som är lite stökiga blir lugnare när de fått komma hit, säger idrottsläraren Yurgis Rinmanis. Under samma rundtur möts vi av en pojke vars leende lyser upp hela rummet. Han kramar alla han möter – inklusive oss som han aldrig träffat. Det tyckts uppenbart att det här är en kille som livet lärt att våga tro gott om de vuxna han har omkring sig – men det visar sig att det inte alltid varit så.
– När Kristians kom till oss hade han varit på andra skolor men bara kunnat stanna någon vecka på varje, berättar studierektorn Madara Ancerevica. Han hade slagits, bitits och slagit sönder inredning. Vad han behövde var ordning; att veta vad som ska hända och när det ska hända. Det är vad vi gav honom.
Senare, när det har blivit dags att lämna skolan, får Kristians syn på oss igen – och inleder ett nytt kramkalas. Långt efter att solen har gått ner fortsätter minnet av hans leende att lysa upp vår dag.
Mycket av Velkis arbete sker på gräsrotnivå, där de jobbar tillsammans med barnens föräldrar för att åstadkomma förändring.
– Vi har försökt bygga upp föräldraorganisationer som själva kan kämpa för barnens rättigheter, även om det är svårt. De föräldrar som vi har stöttat i många år är de som nu börjar ta egna initiativ. För så länge du har fullt upp med din egen sorg är du inte redo att ta hand om någon annans, säger Liana.
– Jag drivs fortfarande av att försöka få folk att samarbeta; att skapa förståelse emellan dem. Det är bara då vi kan göra framsteg, säger Ivars.
I maj 2017, ett halvår efter jubileet, kommer ännu en bekräftelse på Velkis betydelse för den utveckling som skett i Lettland. Då får Ivars och Liana motta hedersutmärkelsen ”The Cross of Recognition” ur president Raimonds Vejonis hand.
– Det här är inte det mest lönsamma jobbet, men det finns annan lön i livet än pengar, fastslår Liana. Så länge Gud är med oss måste vi fortsätta. Den dag han tröttnar på oss får vi lov att sluta.