Bli fadder

Paret Velki, Ivars Velks och Liana Velka, kan dela in sina liv i två delar: Före och efter Lettlands självständighet. De föddes och växte upp under sovjetiskt styre.
– Det var det enda system vi kände till, säger Ivars. Vi hade inget att jämföra med.
Deras föräldrar, däremot, mindes en tid när Lettland var fritt.
– De vågade inte tala sanning om ockupationen, inte ens med oss barn, säger Liana. När min far drack var han väldigt öppen, men aldrig annars.
Att uttrycka regimkritiska åsikter var oerhört farligt. 60 000 letter deporterades till Sovjets gulagläger mellan 1941 och 1951.
– Mina föräldrar förlorade många vänner till arbetslägren, säger Liana.
Sovjets ockupation av Lettland varade i 51 år, från 1940 till 1991.
– Jag trodde det var omöjligt att förändra systemet, säger Ivars. Jag var övertygad om att det skulle vara för alltid.

Under Sovjetunionens sista år jobbade Ivars som järnvägsingenjör och Liana som tyskalärare. Eftersom få i landet kunde andra språk än lettiska och ryska fick Liana uppdraget att ta en grupp barnhemsbarn på sommarläger i Sverige 1991.
– Jag var chockad av allt jag såg! Allt var så rent och det var blommor överallt. Traktorerna var så bra, bilarna så fina och hemmen så stora. Vi fick bo i ett hus, och jag var så imponerad av dammsugaren att jag gick runt och städade bara för att det var roligt. Det fanns så många krukväxter inomhus, och jag vattnade alla – även plastblommorna. Jag reagerade också på att vi fick röra oss fritt. Det fanns ingen som sa ”gå inte dit!” eller ”gör inte det!”.

Den 21 augusti utropade Lettland sin självständighet, och den 6 september erkändes den av Sovjetunionen. Kort därpå fick den kristna organisationen Pakāpieni ta emot en hjälpsändning från Hoppets Stjärna. Som ansvarig utsåg de den enda av sina volontärer som besökt Sverige.
Det blev starten på Lianas nya liv i Hoppets Stjärnas tjänst. Inom ett år hade hon på eget initiativ lärt sig både engelska och svenska. Hon och Ivars började som volontärer, men snart upptog hjälparbetet all deras vakna tid. 1993 bildade de Hoppets Stjärnas lettiska gren Velki Association.
– En sak som chockade mig var tilliten, säger Liana. Under Sovjettiden var vi ingenting. Ingen gav oss förtroende. Men svenskarna, de litade på oss!

Samarbetet gav dem båda gott om tillfällen att jämföra sitt eget samhälle med det svenska.
– Jag skäms inte för att säga att toalettpapperet var annorlunda! Vi hade inte ens toapapper utan använde tidningspapper. Det bästa var att få använda Brezjnevs bild att torka sig med, säger Liana och skrattar.
– I de svenska butikerna fanns det så mycket att välja på, säger Ivars. Jag tänkte ”hur vet de vad de ska välja? Hur kan de ha koll på varje vara i butiken?” Senare insåg jag att svenskarna inte behövde memorera utbudet. De gick bara runt och plockade vad de ville ha.

Hjälparbetets fokus landade snart på barn med funktionsvariation; en grupp som fram tills dess försummats av det sovjetstyrda lettiska samhället. Steg 1 var att ge dem ett värdigt liv. Steg 2 var att få samhället att acceptera dem.
– För mig var det här det första jobb jag kunde göra med hjärtat, säger Ivars.
Liana nickar.
– Jag var 35 år 1991, och alla år fram till dess hade jag jobbat för lönen. Alla år sedan dess har jag jobbat för att jag älskar det. Att få vara en del av ett arbete som detta är en gåva.

Under de första nio åren drev de hela Lettlandsverksamheten från sitt eget hem; en trång sovjetbyggd lägenhet.
– I vårt sovrum stod både skrivaren och kopiatorn, säger Liana. Där satt jag jobbade sent in på nätterna samtidigt som Ivars låg intill och försökte sova.
– Och samtidigt hade vi en dotter att ta hand om, tillägger Ivars. Vår hemtelefon ringde konstant, och hon axlade rollen som vår sekreterare.

Elina Velka var bara elva år när hennes föräldrar blev involverade i Hoppets Stjärna. Varje sommar följde hon med till Sverige, knöt vänskapsband och lärde sig svenska. Tidigt bestämde hon sig för att det var på svensk mark hon hade sin framtid. Elina flyttade till Sverige, gick Balettakademin, blev lärare där och med tiden biträdande rektor. Parallellt med balettkarriären studerade hon teknisk fysik på KTH, och idag jobbar hon som statistikanalytiker i Stockholm.
– Vi är väldigt stolta, säger Liana och ler.

Att jobba dygnet runt tillsammans, och samtidigt hålla ihop ett äktenskap, kräver tålamod och uppoffringar. Ivars och Liana kan se tillbaka på kämpiga perioder.
– Vi hade olika tankesätt i många frågor, säger Ivars.
Psykologen Ilze, som under 23 år samarbetade med Velki, såg relationen knaka i fogarna och sa ifrån.
– Hon sa ”Antingen slutar jag eller så går ni i terapi!” säger Liana.
– Nu pratar vi inte längre jobb inom hemmets väggar, upplyser Ivars.

Arbetet med funktionsvariation har varit fyllt av såväl glädje som sorg.
– Det gör mig glad att vissa föräldrar driver vidare projekt på egen hand, säger Liana. Samtidigt gör det mig arg och ledsen att vissa andra föräldrar inte förstår varför deras barn behöver få vara fria och självständiga. Ett exempel är en kvinna med autism som brukade komma till vårt dagcenter. När kvinnans mamma dog tog hennes mormor hand om henne, och ingen kunde övertyga mormodern om att kvinnan behövde få vara på centret. Istället flyttade de ut till landsorten, bort från all hjälp. Nu är mormodern död, och den här autistiska kvinnan har ingenstans att ta vägen. Och vem ska ge henne en lägenhet med assistanshjälp nu när hon har hamnat utanför bostadskön?

Samtidigt har Ivars och Liana fått se frukten av sitt arbete runtom i Lettland.
– Det kändes fint när folk i rullstol började våga visa sig ute på gatorna, säger Ivars. Då kände vi igen en del av rullstolarna – för det var vi som hade delat ut dem.
Ivars nämner också ett möte samma morgon, på ett dagcenter för vuxna som Velki startade på 90-talet.
– En av pojkarna där blev så glad att se oss. Jag har känt honom sedan han var ett litet barn. På 90-talet fick jag ofta vara hans chaufför. Nu har han ett bra liv. Han känner inte igen mig … men jag kan se att han är lycklig.

Paret får se gamla bilder av sina insatser genom åren. Många foton visar hur de kånkar fullpackade julpaket mellan lager, lastbilar och uppför trappor. Ivars pekar på en bild där Liana står mitt bland hundratals banankartonger.
– Det där är orsaken till att hon tvingats göra så många operationer, fastslår han.
Två knän, en höft och en axel har Liana fått lov att byta ut. Ändå ler hon åt bilderna.
– Ett trevligt minne är när motorn till en motorcykel av misstag skickades hit till Lettland och hamnade i vårt lager, säger hon. Det var som att leta efter en nål i en höstack! Den låg i en Löfbergs Lila-kartong, och självklart fann vi den längst in i lagret, bakom alla andra paket.
Men det var väl inget trevligt minne?
– Jo, för vi hittade lådan! svarar Liana och strålar som en sol.
Den ordväxlingen säger allt om hennes attityd till arbetet och livet.
– Om det bara var upp till Liana skulle hon kunnat fortsätta i 20 år till, konstaterar Ivars.

Nu väntar ett nytt, lugnare kapitel i parets liv tillsammans. Det blir en omställning – både för dem och deras släktingar.
– I somras firade vi midsommar i Lettland för första gången på decennier, säger Liana. Vi hade ingen att fira med, för efter så många somrar i Sverige hade alla våra släktingar gett upp och slutat bjuda oss!
2025 får släkten chans att lära om. Liana ser fram emot att få hälsa på hemma hos både anhöriga, vänner och gamla kollegor.
– De kontakter jag knutit genom åren är mina vänner, säger hon. Vi kan ringa varandra och prata i timmar.

Ivars och Lianas livsgärning har inte gått obemärkt förbi i Lettland. 2017 fick de ta emot hedersutmärkelsen ”The Cross of Recognition” av president Raimonds Vējonis.
– Det var förstås ett stort ögonblick, säger Liana. Men det största för mig var när jag fick läsa allt fint som folk skrivit om oss i sina rekommendationsbrev till presidenten.
Hon och Ivars har också träffat Belgiens drottning och många andra berömdheter.
– Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gladde mig – men jag är som allra gladast när jag ser att jag har lyckats hjälpa någon.

***

33 år i punktform
– 5 center för social omsorg
– 1 barnhem
– 3 förskolor
– 6 dagaktivitetscenter
– 6 specialskolor
– Samarbeten med specialskolor runtom i Lettland
– Terapeutbesök hos barn med funktionsvariation från -92 till -96
– Humanitärt bistånd, inklusive julpaket, sedan 1991
– 5 vinterläger i Sverige från 1994-1998
– 20 sommarläger från 2000 till 2019
– 21 årliga konferenser från 2000 till 2020
– Hundratals seminarier och workshops.
– Stöd till föräldragrupper 2000-2024
– Samarbeten med stödgrupper, kommuner, sociala myndigheter m.m.
– Översättning och utgivning av 14 facklitterära böcker om funktionsvariation
– 6 folkbildande tv-dokumentärer på samma tema

***

Röster om Ivars och Liana:

”De är så genuina och hittar alltid ett sätt att hjälpa. Vi kan ringa dem när som helst och finna en lösning på varje problem.”
/Specialläraren Sarma

”De är som änglar!”
/Specialläraren Aija

”Jag tackar Gud för att jag fått möta dem. Jag har en T-shirt med alla mina elevers namn och texten ’Tillsammans är vi ett starkt lag.’ Jag skulle vilja ha Ivars och Lianas namn på tröjan också!”
/Idrottsläraren Zanda

”Jag tänker att om jag ger er ett halvårs vila så kommer ni tillbaka igen.”
/Rektor Edgars vägrar tro att Ivars och Liana verkligen ska sluta.

***

Liana summerar sitt livsverk
”Tillsammans har vi lyckats åstadkomma något mycket väsentligt och viktigt i vårt land:
Att förändra människors attityd och tänkande, ge dem en förståelse för varje medmänniskas betydelse i världen – oavsett om de är ’normala’ eller har funktionsvariation – och en tro på att det är möjligt att uppnå högre livskvalitet för dem vi engagerar oss för.”