Positiva glädjetjut sprids i ett av välutrustade rummen på Hoppets Stjärnas center för funktionsnedsatta i rumänska Iasi. Orden ”kämpa Larisa”, ”bra jobbat Larisa”, ”en gång till Larisa” blandas med någon som skrattar och pustar.

På ett sluttande specialredskap ligger en liten tjej som har svårt att röra sig obehindrat. Hon heter Larisa, är 13 år gammal och lyssnar på instruktören som ger henne handledning inför olika övningar. Efter några minuters träning får hon hjälp att resa sig och de tar sig tillsammans fram till en ribbstol där det är dags för nästa övning. Larisa klättrar upp och ner steg för steg för att öka sin rörlighet och koordination.

Larisa föddes med en svår funktionsnedsättning. Läkarna trodde hon var död först, men läkarna gjorde flera återupplivningsförsök och lyckades få liv i henne. Läkarna meddelade till mamma Florentina att man lyckats rädda livet på Larisa men man visste inte hur syrebristen skulle visa sig.

Tyvärr var alla lemmar drabbade och hon har haft väldigt svårt att röra sig och kommunicera med omvärlden. Först vid tio års ålder började började hon säga sina första ord. Larisa har kommit till Hoppets Stjärnas center i Iasi sedan 2008. Florentina berättar:

– Hoppets Stjärna har varit ett riktigt lyft för oss. Vi är så glada att vi får ta del av detta. Alla är underbara mot oss. Att ha ett barn med så svåra funktionsnedsättningar är en utmaning, ibland riktigt tungt. Men sen vi kommit i kontakt med Hoppets Stjärna har det varit lättare att ta sig igenom tuffa perioder. Det är lättare att hålla huvudet högt. Vi är tacksamma för allt, sen vi började få hjälp har Larisa verkligen levt upp. Hon är alltid glad, livlig och full av energi.

Larisa kommer till centret med någon av sina föräldrar två gånger i veckan. Ansvarig för hennes träning är sjukgymnast Gabriela Aviziteitei. Hon har satt ihop ett långsiktigt träningsprogram som kontinuerligt uppdateras. Det sker en fortlöpande, men långsam, utveckling hos Larissa.

– Vi bor långt bort och det är svårt för oss att komma hit oftare än två gånger i veckan, även om vi skulle vilja det, säger Florentina. Vi tränar hemma istället. Och jag är så glad att jag ser Larissa utvecklas. Hennes skratt och glädje gör mig glad. Varje gång hon når en ny nivå i rörelseschemat eller något annat så känns det väldigt bra.

En viktig faktor i Larisas utveckling är hennes engagerade och positiva föräldrar. De tar sig tid att träna henne hemma med de övningarna som centret har givit dem. Familjen bor i en liten bostad men de har installerat några redskap så Larisa kan träna varje dag.

Larisas högsta dröm är att lära sig gå utan stöd. Hon kämpar hårt för att nå dit, och hon kan idag gå flera steg själv. Vid varje träningstillfälle tränar hon gång med stöd av personalen, men även utan. Hon anstränger sig i alla övningar, och hennes ansikte spricker upp i stora leenden varje gång hon når resultat.

På grund av hennes diagnos så kan hon inte gå vanlig skola, all utbildning sker hemma. Dock tar hon sig till den lokala skolan i hembyn ibland där hon kan umgås med andra barn. Hon leker med dem och njuter av umgänget även om hon inte göra allt som de andra barnen kan.

Larisas föräldrar och personalen på centret gläds åt hennes utveckling, vilja och otroliga optimism. Alla hoppas att Larisa en gång ska uppnå sin stora dröm att kunna gå helt själv utan stöd. Med tanke på hennes otroliga vilja och positivitet känns det fullt möjligt.

Dela med dina vänner: