På flykt med funktionsnedsättning

På Hoppets Stjärnas dagcenter i Dorohoi sitter Dima. Han är fyra år, och liksom alla andra barn i rummet har han en funktionsnedsättning. Skillnaden är att Dima kommit hit på flykt från krigets Ukraina.

– Här får vår son professionell vård, säger hans mamma Natasha.

Dimas familj kommer från staden Charkiv som tidigt blev en av ockupanternas främsta måltavlor. Ändå dröjde det till den 8 mars innan de övergav sitt hem. Fram till dess sökte de skydd i ett fönsterlöst badrum så fort bomblarmet ljöd. Mamman Natasha har tagit ett mobilfoto av det som till slut fick dem att fly.

– När en del av en bomb slog sönder vårt fönster såg vi det som ett tecken, säger hon.

Flykten till Rumänien gick via Poltava och Moldavien.

– Vi valde att köra en omväg runt krigsområdet, säger Dimas pappa Alexander. Natashas kusin åkte rakt igenom och blev skjuten. Vid gränsen fastnade de i en bilkö från tio på kvällen till fyra på morgonen.

– Till slut kunde jag inte känna mina ben, säger Dimas 12-åriga syster Kate.

Stoppade vid gränsen

Män mellan 18 och 60 år får inte lämna Ukraina, men det görs undantag för pappor till barn med speciella behov. Alexander hade alla  dokument med sig i bilen, och gränsvakterna godkände dem. Ändå blev han stoppad.

– De sa att våra bilrutor var för mörkt tonade och att jag måste ta bort plastfilmen omedelbart. ”Det är krig och jag har en handikappad son i bilen!” sa jag. ”Om det här är så viktigt kan jag krossa rutorna nu så att vi kommer iväg!”

De slutade med att polisen hjälpte till att skrapa alla rutor. Bilen släpptes fram och familjen fortsatte till tryggheten i rumänska Dorohoi. Där kan de andas ut. Samtidigt gnager oron över Alexanders bror och far, som försökte fly från bombningar i Kievregionen.

– Vi förlorade kontakten med dem 6 mars. Men inga nyheter är detsamma som goda nyheter, säger Alexander.

Dottern längtar hem

Kriget rymmer miljontals farväl. Under vårt samtal sitter Kate och smsar med sin bästis som blev kvar i Ukraina.

– Hon är den jag saknar mest hemifrån, säger Kate. Hon är den bästa vän man kan ha, och hon fyller år idag.

Lillebror Dima, som har celebral pares, pratar inte än och lärde sig gå först ifjol. Han behöver rehabilitering, och familjen frågade på stadshuset i Dorohoi vart de kunde vända sig. På den frågan fanns bara ett svar, för myndigheterna saknar förutsättningar att hjälpa barn som Dima. Hoppets Stjärna, däremot, har gjort det i 33 år. Nu bor hela familjen på dagcentrets övervåning. En trappa ner får Dima hjälp att utvecklas av pedagogen Loredana.

– Vi har valt att stanna här eftersom vår son får professionell vård, säger Natasha. Vi är så tacksamma.

Plötsligt ringer telefonen

Nästa morgon beger vi oss till gränsövergången Siret – och möts av ett bekant ansikte. Alexander står där, klädd i Hoppets Stjärnas väst, och har hjälpt till att vaka vid övergången hela natten. Att ställa upp som volontär blir ett sätt att tacka Hoppets Stjärna och samtidigt hjälpa sina landsmän.

– Det känns fint att se de ukrainska fälten där borta, säger han och kisar mot sitt hemland.

Alexander är lugn för det mesta, men en stund senare kommer han rusande med sin mobil i handen.

– Det var min bror! ropar han. De lever! En stråle ljus, mitt i krigets mörker. Vi glädjer oss, men återgår sedan snabbt till arbetet. Otaliga flyktingar behöver fortfarande vår hjälp.

Reporter: Torbjörn Vårsaga / Fotograf: Dennis Thern

 

**********

Hjälpsändningarna når fram!

Tisdag 8 mars rullade våra första lastbilar ner mot Ukraina. Örnfrakt ställde upp som transportfirma och det ena lasset finansierades av engagerade ungdomar i SSU Härnösand. Torrvaror, konserver, blöjor, hygienartiklar, filtar, madrasser, kläder, powerbanks, elverk och mycket mer skänktes av privatpersoner, föreningar och företag. Polarbröd gav 12 pallar till dessa första transporter – och när de såg sitt bröd delas ut på Kievs gator beslutade de att skänka 220 pallar till. Den mängden motsvarar ytterligare sju lastbilar. Samtidigt har allmänheten fortsatt att skänka gåvor. Tack till alla er som bidragit! Se vår film från utdelningen genom att klicka här.

Tjernobylbarnen har kommit hem!

Lördag 19 mars anlände en grupp kära vänner till Kärrsjö. På 90-talet kom de dit för att få återhämta sig från sin sköldkörtelcancer, orsakad av Tjernobyls strålning. Nu återvände de med sina egna barn, på flykt från kriget i Ukraina. Deras gamle lägerledare Djamal hade tillbringat två veckor i Polen för att samla dem och leda dem hem till sitt barndoms paradis. Där välkomnades de av lägrens idag 76-åriga husmor Gerd, som än en gång leder arbetet i köket. Hoppets Stjärnas huvudkontor med kringbyggnader har blivit härbärge, och Kärrsjö fylls på nytt av barnskratt. Tack till er som möjliggjort vår räddningsaktion! Se film från ankomsten genom att klicka här.

 

Hjälp krigets offer!

Behoven är enorma både i och utanför Ukraina.

Du kan vara med och lindra folkets lidande, ett barn i taget.

Ge dem hoppet tillbaka! Gör en insats idag! Ge en gåva>>>

 

Dela med dina vänner: