Av alla våra katastrofinsatser genom åren är det här den som berört mig mest. Jag vill dela med mig av hur vår medarbetare Torbjörn Vårsaga beskrev sitt besök vid Ukrainas gräns:
”Vi stod i ett öde tältläger med vidsträckta fält i alla riktningar. Vi visste att en buss med flyktingar skulle komma, men inte när. Kanske om en kvart, kanske om sex timmar. När mörkret sänkte sig började jag hacka tänder, för iskalla vindar piskade sig igenom alla mina klädlager. Jag förstod att den där kölden också plågade dem som nu var fast vid gränsen. Kvinnor, barn och gamla. De som var tröttare, hungrigare och sämre klädda än jag. De som lärt sig att förknippa mörkrets inbrott med bomblarm och dödsångest.
Men vad som verkligen skilde våra upplevelser åt blev tydligt först när bussen kom. Plötsligt fylldes natten av barnskrik. Det lät som min fem månader gamla dotter. En ung kvinna klev ut med sitt spädbarn i famnen. Plötsligt stod vi föräldrar på samma plats, men min dotter låg varm och trygg 250 mil bort. En mamma på flykt vet att allt det som plågar henne – kölden, hungern, rädslan – det plågar också hennes barn.”
De här orden skär i mig. Jag har ju aldrig upplevt krig, men jag vet hur det känns att oroa sig för sitt barns säkerhet och förtvivla över att inte kunna göra tillräckligt.
Flyktingarnas behov är enorma, och varje krona behövs.
Var med oss i vår fortsatta kamp för krigets offer!
Varma hälsningar,
Ulrika K Eriksson
Nedan Torbjörn Vårsaga vid Ukrainas gräns.
Genom att klicka på ”Skicka” samtycker du till att få nyhetsbrev skickade till din angivna e-postadress enligt gällande integritetspolicy. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.
