Bli fadder

Året var 1965 när en 21-årig man från Trollhättan klev i land i Buenos Aires hamn. Föga anade Kenth Johansson vad Argentina hade i beredskap åt honom. Där, 1 200 mil från Sverige, har han vigt ett helt liv åt Hoppets Stjärnas arbete. Där har han kämpat, fängslats, friats, funnit kärleken och uppfostrat fyra söner. En av dem, David, axlar nu sin faders mantel.

Chaco-provinsen, 1977. Ett år efter att militärjuntan tog över makten i landet arresteras tre svenskar i staden Saenz Peña. De gripna är Kenth Johansson, hans pappa Harald och Tältmissionens medarbetare Åke Joelsson.
– En katolsk nunna anmälde oss för att vi predikat hos tobaindianerna, berättar Kenth. På den tiden var det så att om folk utifrån kom in bland tobafolket misstänktes de genast för att vara uppviglare, kommunister eller annat.

Trion fick köra in sin bil på en bakgård där bilar stod parkerade med bara fem till tio centimeters mellanrum, och de beordrades att parkera likadant.  ”Ta det ni behöver ur bilen och följ med” sa en av militärjuntans soldater. Kenth såg på sin far och sin vän.
– ”Härifrån kommer vi aldrig ut igen”, sa jag. Då var jag rädd. Man visste ju hur folk försvann och hur deras kroppar dök upp på soptippen, fulla av skotthål. Och hur de sövde ner folk, tog upp dem i helikopter och sedan dumpade dem i floden. Folk hade sett det där, men ingen vågade säga något.
De anhöriga råddes rentav att inte fråga, att bara tiga om de familjemedlemmar som aldrig kom hem igen. Annars kunde de själva stå på tur att försvinna spårlöst. Skulle Kenths hustru Alba bli en av dem som aldrig vågade fråga efter sin försvunne make? Den tanken brände i honom när dörren till häktet slog igen.
– En som redan satt där varnade oss och sa att ”här utanför fönstret sitter det alltid någon och lyssnar”. Då passade jag på att predika om min tro, och om hur Gud vill att vi ska leva. Så det fick militärjuntan åtminstone reda på, säger Kenth.
Medan han spred ljus i häktet begav sig en grupp ur tobafolket till den misstänksamma nunnan och lyckades få henne att ta tillbaka sin anmälan. Kort därpå blev Kenth, Åke och Harald fria män igen.
– Jag tvivlar inte på att det räddade mitt liv, säger Kenth.

Men hur hamnade en grabb från Trollhättan mitt i förtryckets Argentina? Kanske tog den resan sin början redan när Kenth var åtta år.
– Då kom en syn över mig, berättar han. Framför mig såg jag kvinnor i indiankläder, och jag förstod att det måste betyda något.
Från den stunden började Kenth att läsa på om ursprungsfolkens situation i Sydamerika, för han var övertygad om att han skulle hamna där en dag. 1965 blev 21-årige Kenth kontaktad av en vän till familjen som erbjöd honom jobb på ett svenskt konditori i Argentinas huvudstad Buenos Aires. Kenth tackade han ja direkt.
– Jag kände mig kallad, säger han.
En het eftermiddag i Buenos Aires gick Kenth förbi en affär där det jobbade en ung kvinna från landets ursprungsbefolkning.
– Jag frågade var det fanns en telefon, och hon gav mig en vägbeskrivning. Men någon telefon hittade jag inte, så jag kom tillbaka – och det fortsatte jag att göra!
Den unga kvinnan hette Alba och verkade väldigt smickrad över Kenths uppvaktning. Vad han inte visste då var att hon misstagit honom för den amerikanske filmstjärnan och artisten Dean Reed.
– Det kanske spelade in när hon gick med på att träffa mig, säger Kenth och skrattar.
Tack och lov bestod känslorna även när missförståndet hade klarats upp. Tre år senare, den 4 april 1968, blev de man och hustru. 1971, efter att ha bott och arbetat tre år i Spanien, bestämde de sig för att återvända till Argentina – men först väntade ett besök i Sverige. Där ägde ett livsavgörande möte rum. På Folkets hus i Göteborg talade Tältmissionens ledare Erik Gunnar Eriksson. Åsynen av en ursprungsamerikan i publiken väckte Erik Gunnars nyfikenhet och fick honom att gå fram till henne efteråt. Det mötet slutade med att Kenth och Alba blev Erik Gunnars första utsända biståndsarbetare i Argentina. Där grundade de hjälpverksamheten El Buen Pastor, ”Den gode herden”. Än idag fungerar El Buen Pastor som Hoppets Stjärnas argentinska gren.
– Fram till 1977 jobbade vi i Buenos Aires, men kände att vi helst av allt ville hjälpa landets indianer, säger Kenth.

Därför begav de sig till Chaco-provinsen i norr, där Alba vuxit upp. Tobafolkets misär var stor, och ett första steg blev att ordna matutdelningar.
– Grannarna undrade vad vi höll på med när det var fullt av indianer runt vårt hus var och varannan dag, minns Kenth. Ingen hade ju brytt sig om indianerna förut.
Parallellt med sin kamp för tobafolket uppfostrade Kenth och Alba fyra söner: Pablo, Daniel, David och Geronimo. Alba kom med åren att bli en älskad modergestalt för långt fler än de egna barnen. Vuxna vände sig till henne för att få råd, och barn fann en trygg plats i det lilla kapell där Alba bjöd in till söndagsskoleundervisning med lek och pyssel. Hon var i alla lägen barnens förkämpe, och hon fortsatte att vara engagerad inom verksamheten ända fram till sin bortgång 2016.

Året därpå, vid 73 års ålder, valde Kenth att inleda en välförtjänt tillvaro som pensionär. Att han fortfarande lever och har hälsan tackar han både Gud och tobafolket för. Det var nämligen mycket nära att han själv tvingades lämnat jordelivet redan innan Alba gjorde det.
Plötsligt en dag sa hjärtat ifrån.
– Jag började frysa och svettas, och hela mitt system kollapsade. När de röntgade bröstet på sjukhuset skickade de mig direkt till intensivvården. Där, i korridoren, såg jag ett vitt moln som dök upp framför mig. Och sedan ett till, och ett till. Tre vita moln. Men jag sa ”Nej, inte nu, jag har mer att göra. Jag vill stanna hos min familj ett tag till”.
Senare fick Kenth veta att alla församlingar i trakten hade samlats för att be för honom.
– De fastade till och med. Jag kan inte tro att det gjorde allt det för mig. Den tanken rör mig mer än att jag lever, säger han.

Idag är det sonen David som axlar huvudansvaret för Hoppets Stjärnas arbete i Argentina.
– Med honom vid rodret kan jag känna mig trygg med att verksamheten förblir i goda händer, säger Kenth.
David, som är utbildad till psykologilärare, tog sig an uppgiften med tillförsikt 2017.
– Jag fick många år på mig att förbereda mig, säger han. Pappa gav mig förtroende och lärde mig mycket under alla de år då vi jobbade tillsammans. Vi i den nya generationen har visioner, men jag vet att det också krävs erfarenhet och ödmjukhet. Det har verkligen min pappa. När han för första gången kom till tobafolket tog han sig för att leva som de levde, bo som de bodde och äta vad de åt. Tack vare det nådde han deras hjärtan på ett sätt som han nog inte hade kunnat göra annars. Det här har inspirerat mig och gjort honom till en stor förebild för mig.

Självklart ser David också upp till sin mamma Alba. Hösten 2019, när El Buen Pastor invigde en lokal förskola, valde David att uppkalla den efter henne.
– Jardín Alba är den enda förskolan i Saenz Peña som riktar sig direkt till tobafolkets barn, berättar han. Många av dem börjar grundskolan utan att kunna läsa och skriva, och de hamnar på efterkälken från dag 1. Vår förskola blir en viktig faktor för att bryta den onda cirkeln.
Kenth och David möter många människor som har fått hjälp av Hoppets Stjärna under sin uppväxt, och som nu själva bidrar till att hjälpa en ny generation barn.
– Jag upplever att det ständigt sker mirakel inom vårt arbete, säger David. När min mamma flyttade hit bar hon på en längtan om att det skulle ske en förvandling här, och så har det verkligen blivit.

I denna video från 2016 berättar Kenth kort själv om arbetet i Argentina. Fler bilder efter videon.