Joshua då och nu, foto: Dennis Thern

Lördagen den 10 juli 2010 var det 10 år sedan den enorma soptippen i Payatas, Filippinerna, rasade. På och runt soptippen bodde då cirka 75 000 människor, varav minst hälften var beroende av soptippen för sin överlevnad. Hundratals människor begravdes levande, många återfanns aldrig. En majoritet av dem som dog i sopberget var barn.

Payatas – tio år efter raset

Lille Joshua, då bara ett och ett halvt år gammal var ett av många barn som inte hann undan. Han hamnade under familjens hus som rasade av trycket från soporna. Joshuas pappa fick tag i vänster arm och kämpar febrilt för att inte tappa taget samtidigt som han försöker värja sig mot lavinen av sopor som väller ner över honom. När pappa äntligen får loss Joshua har höger arm slitits av strax över armbågen, men Joshua lever.

Soptippen rasar
Det var tidigt på morgonen, 10 juli 2000. Många familjer låg fortfarande och sov i sina små skjul, på och nedanför berget som bestod av 3,5 miljoner kubikmeter sopor. Det hade regnat i flera veckor och skitigt vatten bildade små floder över hela soptippen och även in i de små skjulen.
Plötsligt släpper något, sopor börjar glida nerför en av de brantaste topparna. Det blir en lavin, en stinkande, smutsig lavin av tungt, surt avfall. De som bor strax nedanför soptippen har inte en chans. Hundratals begravs levande. Några av dem återfinns i livet. Några återfinns inte alls.

Star of Hope snabbt på plats
Veckorna efter katastrofen fanns Star of Hope på plats för att bistå de drabbade. Det var ett svårt arbete, vi mötte människor som befann sig i chock, som var rädda, ledsna, arga. Många hade förlorat det enda de hade; sin familj. I ett trångt evakueringscenter som saknade rent vatten, duschmöjligheter och toaletter träffade vi föräldralösa barn, barnlösa mammor eller pappor, utsatta som blivit ännu mer utsatta. Vi delade ut mat och rent vatten, mediciner, kläder och myggnät.

Här träffade vi också lille Joshua, han och hans familj var en av många familjer som fick stöd. De fick flytta i ett av de enkla men betydligt bättre husen som Star of Hope byggde en bit från soptippen. Ett fadderprogram inleddes för att barn från payatas skulle få en utbildning. Joshua är ett av de barn som under flera år fått stöd. Familjen är fortfarande fattig och försörjer sig på att leta sopor men stödet från Star of Hope har ändå gett familjen hopp om framtiden. Idag är Joshua 13 år gammal och går i grundskolan. Att börja skolan hjälpte Joshua att acceptera sitt handikapp. Numera är han en av de gladaste pojkarna i gänget, stolt över att ta på sig skoluniformen och alltid på skämthumör.

Till barnen i Payatas behövs fler Barnfaddrar

Payatas idag, foto: Dennis Thern

Payatas idag
IDAG används inte sopberget där katastrofen hände. Istället har ett nytt berg växt upp bredvid och handeln med återvinningsbara sopor är idag större än för tio år sedan. Hela området är dock mycket bättre organiserat, man har byggt ett högt staket och bevakade vakttorn runt hela soptippen. Området är helt stängt nattetid, alla transporter av sopor måste anmälas och registreras och barn tillåts inte att arbeta på berget. Tyvärr finns det ändå barn som lyckas smita in. Och det finns även många barn som arbetar som så kallade “jumper boys”. De hoppar på lastbilarna innan de når fram till soptippen och plockar ut så mycket värdefulla saker de kan innan lastbilen åker in till soptippen.

Payatas, foto: Dennis Thern

Några killar hoppar på en lastbil för att leta efter värdefulla sopor, foto: Dennis Thern

Dela med dina vänner: