– Mina föräldrar sa att jag stannade två år i min mammas mage, och att det var därför jag blev ett sjukt barn. Jeanette Semexant kom till världen med anemi, och föddes av en mor som inte kunde ta hand om henne. Som fyraåring blev hon lämnad på Hoppets Stjärnas barnhem – och där vände livet. Utrustad med en universitetsexamen vill hon nu hjälpa andra att göra samma resa.

Jeanettes historia börjar i en liten by på Haitis landsbygd där en ung flicka blev med barn. Flickan, som skulle bli Jeanettes mamma, hann fylla 16 år innan Jeanette föddes. Pappan, i sin tur, var en 19-åring som saknade arbete och försörjde sig på enstaka dagsjobb. En som såg Jeanettes ohållbara situation var Madame Valmo, föreståndarinnan för ett nystartat barnhem. Hon bjöd in familjen dit – och Jeanette blev kvar där. – Madame Valmo var kanske inte den som från början gav mig livet, men det var hon som gav mig ett värdigt liv. För det hade varit ett elände att växa upp med mina föräldrar, säger Jeanette.

Kosten på barnhemmet gjorde henne friskare, och några år efter hennes ankomst klev Hoppets Stjärna in i handlingen.
– Jag tillhörde en av de första barngrupperna, och då hade vi inte mycket. Det var först när Hoppets Stjärna började stödja barnhemmet som livet blev bättre. Lokalerna blev bättre och maten blev bättre. Vi började göra utflykter, gå till stranden och träffa andra barn … men det som betydde allra mest för mig var att få hjälp med utbildningen. Fram till dess hade jag gått till skolan med det lilla jag hade i en plastkasse. Hoppets Stjärna gav mig en skolväska, skolmaterial, skolböcker – allt.

Det råder ingen tvekan om att Jeanette förvaltade det stöd hon fick. Hon studerade flitigt år efter år, tog examen från grundskolan, genomgick det högskoleförberedande året och lyckades komma in på Université Pro-vilience d’Haiti. Universitetsstudier är dyra, och därför ouppnåeliga även för otaliga av landets duktigaste studenter, men Hoppets Stjärna klev in och bekostade Jeanettes avgifter. Hon lämnade barnhemmet och barndomens trygghet för att flytta till skolans internat.
– Från början var det inte lätt att anpassa sig, för jag var ensam och kände ingen.

Skolan låg långt från barnhemmet och var den enda byggnaden i området. Vi var fyra flickor med fyra olika temperament som fick lov att dela rum, och vi hade svårt att komma överens, men till slut blev vi goda vänner. Studiekraven var stenhårda, med en minimigräns på 76 procent rätta svar på varje prov för att få godkänt, men det stoppade inte Jeanette. I juni 2016 tog hon examen inom Human Resources och nu ligger hennes examensavhandling färdig. Som en av alltför få universitetsutbildade i Haiti är Jeanette eftertraktad på arbetsmarknaden – och hon har länge vetat vad hon ska använda sin lön till.
– Mot bakgrund av hur jag själv har blivit hjälpt vill jag hjälpa andra, säger hon. Jag tänker mig att om jag får ett jobb och lite besparingar kan jag hjälpa tio-femton barn att gå i skolan. Det är min egen livshistoria som driver mig.

Dela med dina vänner: