Hettan slår emot oss som en vägg när vi kliver ur planet. Det är den 20 januari, och den 33-gradiga luften utgör en skarp kontrast till de minusgrader vi lämnat bakom oss hemma i Sverige. Här, i ett land känt som mänsklighetens vagga, kämpar Star of Hope för barn som fötts i total misär. Följ med oss till Kenya.

Basen för Star of Hopes verksamhet i landet är kuststaden Mombasa; en myllrande miljonmyrstack där höghus och plåtskjul samsas om utrymmet med folk och getter utefter sargade gator där trafikstockning är normaltillståndet. De svartbolmande fordon som trängs i dessa bilköer för inte tanken till lyx och rikedom, men likväl är det Kenyas mer välmående sida vi ser.
– Halva befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen, påpekar Star of Hopes Kenyaansvarige Gilbert Ochieng. Den summan räcker inte ens till en liter bensin.

­Gilbert är den samlande, drivande kraften bakom all verksamhet som Star of Hope bedriver i landet med förskolor, skolor och yrkesutbildning. Han växte upp i en kenyansk medelklassfamilj som det äldsta av åtta barn, och gick efter high school vidare till college för att studera till ingenjör – helt enligt sin fars planer.
– Ja, det var inte min idé, säger han med ett skratt. Men jag trivdes med det.
I utbildningen varvades teori med betalda praktikmånader där mycket av lönen skickades hem för att bidra till småsyskons skolgång. En del av Gilberts egen utbildning var förlagd till Sverige, och på så vis fick han sina första erfarenheter av det svenska samhället. Nästa avgörande kontakt skedde på 90-talet när han lärde känna Judith Löfsund, som sedan 1986 arbetat i Mombasa för Star of Hopes moderorganisation Tältmissionen. Hon såg stor potential i Gilbert och inledde en outtröttlig övertalningskampanj för att få honom att axla rollen som huvudansvarig för Star of Hope i Kenya.
– I tre år fortsatte jag säga nej, berättar Gilbert. Jag ville inte ha betalt för att arbeta med välgörenhet, men till slut sa min dotter att ”om du inte tackar ja kommer du sluta vara min vän”. Den våren tog jag en paus från mitt ingenjörsjobb för att bekanta mig med Star of Hope, och när jag återvände till jobbet i juni lämnade jag in min avskedsansökan.

Från 1998 till 2004 var Gilbert högst ansvarig för Star of Hope i landet. 2011 lockades han tillbaka till organisationen under en turbulent period där det behövdes en pålitlig, fast hand vid rodret.
– Jag gick bara med på att jobba här i ett år för att ordna upp saker, men efter 2012 kände jag att jag inte kunde lämna det här arbetet. Det här var inte längre ett jobb för mig, utan ett kall. Idag känner jag att jag är på rätt plats.

Han bor nära Star of Hopes skolor i förorten Mikindani tillsammans med hustrun Carolin. Paret har två vuxna barn, 25-åriga Maureen och 22-årige Kelvin – och jodå, sonen är döpt efter kelvinskalan.
– Jag är ju ingenjör, så jag ville ha ett vetenskapligt namn, säger Gilbert och skrattar.
När man ser honom i aktion är det är svårt att tro att han har hunnit fylla 53 år. Varken gester, tal eller gång skvallrar om något åldrande – men hans ögon berättar mer. De tillhör en man som sett mycket genom åren.

Under hans ledning har Mikindani genom sina examenselever utmärkt sig som en av landets 20 bästa skolor, och Gilbert jobbar oförtrutet vidare utifrån Star of Hopes grundfilosofi: Att ge barn hälsovård, mat och utbildning för att forma en ny generation med viljan och verktygen att leda sitt samhälle bort från korruption och misär. Fördelen i ett land som Kenya, där varannan person är under 19 år, är att du inte behöver vänta länge för att se frukten av satsningar på de yngsta. Redan i dag har Kenya hög tillväxt men den växande ekonomin är inget som landets fattigaste ens får se skymten av. En omfattande korruption sväljer mycket och ett obefintligt socialt skyddsnät förstärker obalansen. En gnagande undran växer fram under vår vecka i landet: Finns det något sammanhang där rika och fattiga möts på lika villkor? Där de får tillfälle att prata, lära känna och förstå varandra?
När Gilbert får frågan skakar han på huvudet.
– Men jag vill ändra på det, säger han. Det finns en skola i Nairobi där rika familjer betalar två skolavgifter per barn; en för sitt eget barn och en för ett behövande barn. Min dröm är att höja klassen på våra skolor till en nivå där även de rika vill ha sina barn här. Då skulle de få bekosta skolavgifter för barn som inte har råd, så att det uppstår en miljö där fattiga och rika får umgås på någorlunda lika villkor. Barnen kommer att växa upp tillsammans och respektera varandra. Det skulle bygga broar över klyftorna i vårt land.

Dela med dina vänner: