Bli fadder

Han tackade nej till ett välbetalt jobb utomlands för att hjälpa människor han inte kände i en ort han knappt hört talas om. Där har 27-årige Andrei funnit sitt kall, startat ett ungdomslag i fotboll – och vunnit DM med laget samma år som det kom till.
– Vi måste nå fram till barnen på deras nivå, säger han.
När barnen på resurscentret i Murgeni får syn på oss som just har anlänt rusar de fram och kastar sig om midjan på ett bekant ansikte: vår chaufför, socialarbetaren Maria. Kort därpå försvinner de runt husknuten på väg mot toaletterna. Det är nämligen lunchdags på centret – och de kan ju inte äta förrän de har tvättat händerna. Maria betraktar kön till handfaten och ler.
– Vi ser en enorm förändring här, säger hon. Barnen väntar lugnt på sin tur. De är artigare och visar mer värme mot varandra.

En av nyckelpersonerna bakom den förändringen är ungdomsledaren Andrei Morisca, med många strängar på sin lyra. Under sin tid på universitetet i Iasi representerade han stadens collegelag i volleyboll, men varken idrottskarriären eller ett vanligt kontorsjobb lockade.
– Jag kände att jag ville göra något för att hjälpa andra, och jobbade ett som volontär i andra städer. Jag fick erbjudande om ett välbetalt jobb i Belgien, med bil och allt, men kände att ”nej, det är inte rätt för mig. Jag vill stanna i Rumänien”.
Två veckor efter att han tackat nej dök ett nytt jobberbjudande upp – på ett resurscenter för romska barn i Murgeni. Andrei fick tala med Aura Vatamaniuc, ansvarig för Star of Hope Romania, som övertygade honom med orden ”du är exakt den vi behöver”. Snart visade det sig stämma.
– Det fanns de som varnade mig för att arbeta med romer, men när jag kom hit kände jag mer och mer hur mycket jag tyckte om att jobba med de här barnen. Barn är inte som vuxna, så vi måste nå fram till dem på deras nivå. Vi hade problem med vissa som inte lyssnade på oss, men då började jag och mina kollegor fundera på vad vi kunde göra. Vi byggde upp ett system med gula och röda märken, för bra och dåligt beteende, som barnen fick sätta sina skolböcker. Märkena kunde de använda för att köpa godsaker i en liten kiosk som vi öppnade. Snart började barnen tävla med varandra om vem som kunde få flest märken.

Sådan kreativitet vore nog i sig för att göra Andrei till en favorit bland barnen, men han nöjde sig inte där.
– Jag har ju idrottsbakgrund, så jag började spela fotboll med dem, och jag såg att de verkligen tyckte om att få lära sig av någon som kunde spela.
Andrei startade två fotbollslag, ett för 7-13-åringar och ett för 14-16-åringar. Från början hade de inte ens några fotbollsmål, men det hindrade dem inte från att utvecklas i snabb takt.
– Jag försöker bygga ett lag för framtiden, säger Andrei. De här barnen har inte de bästa förutsättningarna, men det är inte viktigt. Vad som är viktigt är att vi har händer, vi har fötter, och vi k-a-n lyckas.
Den inställningen gav ofattbara framgångar redan från start. 2016, det första år som laget över huvud taget existerade, lyckades de vinna det lokala distriktsmästerskapet i konkurrens med tio mer rutinerade lag. När ungdomarna återvände till Murgeni togs de emot som hjältar.

– Jag har en dröm, säger Andrei. Jag vill att de här barnen ska få uppleva något mer, och känna att de klarar mer än de tidigare har trott. Jag ser på barnen att de vill utvecklas. Alla klarar det inte just nu, men de ställer frågor och lyssnar på råd. Med Andrei på plats i Murgeni finns det onekligen hopp för nästa generation romer.