Alla. Foto: Mikael Good
Text & foto: Mikael Good
Mörkret har sänkt sig över Riga och det underkylda regnet har gjort trottoarerna glashala, folk drattar på ändan både till höger och vänster om mig, jag känner mig som Bambi på hal is när jag försiktigt rör mig framåt med ett tungt julpaket i min famn.

I ett gammalt flerfamiljshus från mellankrigstiden går jag och min tolk Liana uppför den knarrande trappan och in i en lång korridor. Ljudet av rasslande klor hörs innanför dörren och strax får vi en rejäl utskällning av en ilsken hund. Det rasslar till i låset och dörren öppnas av en leende kvinna i 70-års åldern, hon presenterar sig som Alla visar oss glatt in i vardagsrummet. Jag ställer det tunga julpaketet på ett bord.
– Ni får ursäkta Ricky, han är inte lika glad i gäster som jag är, men han har snart lugnat ned sig.

Alla är från Ukraina och liksom en stor del av befolkningen i Lettland talar hon helst ryska. Hon blev änka i slutet av 70-talet och hennes son omkom i en trafikolycka för femton år sedan. Alla ser sorgsen ut men plötsligt skiner hon upp i ett leende och säger:
– Tack gode Gud för att jag har en TV, hade det inte varit för min TV och alla mina vänner så hade jag varit helt ensam. Jag är tacksam för mina vänner, de hjälpte mig och stöttade mig när jag hade det som svårast efter det att min son dött.

Alla är social och utåtriktad men har ändå svårt att klara sig i det lettiska samhället. Eftersom hon inte pratar lettiska har hon svårt att kommunicera med myndigheterna.
– Även om det är svårt för mig att klara mig i Lettland idag så älskar jag Lettland, många av mina bästa vänner är letter och jag är glad för att jag har dem. Jag är faktiskt väldigt glad och tacksam för det som jag har, min lägenhet, mina vänner, hon tänker efter en liten stund och säger sedan med ytterligare ett leende
– Jag tycker att jag bor som en drottning, min lägenhet är som ett palats! Jag tittar mig runt i lägenheten och även om den är hemtrevlig och ombonad så är den kraftigt nedgången och i stort behov av renovering. Den lilla pension hon får räcker nätt och jämt till det mest nödvändiga.
– Tack och lov för att jag inte är så stor i maten, jag klarar mig på lite potatis och grönsaker.

Hon tittar på det välfyllda julpaketet med sin milda blick och slår ihop händerna i ren och skär glädje och säger:
– Jag har aldrig någonsin sett så mycket mat på en och samma gång, nu ska jag bjuda alla mina vänner på julfest. Det var länge sedan som jag hade råd att arrangera en fest och jag älskar fester. Det enda jag har kvar är mina vänner och dem är jag mån om.

I efterhand har jag fått höra att Alla hade en julfest tillsammans med alla sina vänner och jag kan se framför mig hur de skrattade och gladdes över att kunna träffas, umgås och äta gott tillsammans. Tack vare att en vänlig svensk hade packat ett välfyllt julpaket till henne. Hade jag haft möjlighet så hade jag gärna varit med hemma hos Alla, jag tror att det hade varit en fest att minnas. Någon vecka efter festen, i början av januari, dog Alla. Hennes hjärta orkade inte vara med längre.

Jag är övertygad om att Alla är på en bättre plats och känner sig som en riktig drottning i dag!

I år är det många tusen familjer som fått en gladare och mättare jul tack vare alla er som varit med och packat julpaket eller gett en gåva till insamlingen.

Tack och en riktigt God Jul!

Om du vill se fler och större bilder och läsa reportaget om Alla i sin helhet kan du klicka här

Ricky och Alla. Foto: Mikael Good

Dela med dina vänner: