Bli fadder

RUMÄNIEN. Den nedgångna stugan vid skogsbrynet i Palamida har spruckna väggar och trasiga fönster som lagats med plastfilm. På insidan dras blicken till ett gapande hål i innertaket, där vatten har läckt in och fått takvirket att börja ruttna.

Seherezada ser upp mot taket med förtvivlan i blicken.
– Jag är så orolig, säger hon. När den tunga snön kommer, då är det svårt att sova.

Hon delar stugans tre små rum med elva andra: Tre vuxna barn, en svärdotter och sju barnbarn. Hon var själv bara ett barn när hon giftes bort med en alkoholiserad man, och hon har sett båda sina döttrar göra samma misstag.

Båda gifte sig i tonåren – och deras män har nu övergett dem. Seherezadas man är inte heller kvar längre. Han dog för tre år sedan, i sviterna av sitt alkoholmissbruk. Inget av hennes barn har fast jobb, och stugans förfall bara fortsätter. Hon suckar.

– Titta på hålen i dörren, fönstren, taket… var ska vi börja?
Elen är också ett bekymmer – trots att det enda som drar ström i stugan är några ensamt dinglande glödlampor.

– Som tur stänger de inte av direkt när vi är sena. Vi vet att vi har några dagar på oss.

Jakten på ved pågår ständigt. När den inte räcker till värmer de bara ett av husets rum.
– Vi har vinterkläder på oss inomhus, men det är inte lätt.

Barnbarnet Denisa, som upplevt tio vintrar, vet alltför väl hur det känns att frysa.

– När snön kommer, då vet vi att det är en tuff tid som väntar. Vi samlar ved och hjälps åt att hugga och stapla upp den. På nätterna sover vi i samma säng som mormor. Vi kurar ihop oss och försöker hålla värmen, berättar hon.

Den stora ljuspunkten i Denisas vardag är timmarna på Hoppets Stjärnas resurscenter. Där får hon slappna av och bara vara barn. Hon får läxhjälp, hon får leka, hon slipper frysa – och hon får äta sig mätt.
– Ibland får vi mat hemma, men ibland inte, säger hon.

Hoppets Stjärna hjälper traktens familjer på många sätt.
– Vi är mycket tacksamma! Ifjol fick vi ved, kläder och matpaket. Men det viktigaste är att fyra av mina barnbarn får komma till centret, säger mormor Seherezada.

Hon vill att barnbarnen ska få vad hon och hennes döttrar har gått miste om: En fullgod utbildning och en obruten barndom. Ett bättre liv än det som hon nu ser tillbaka på.