”När jag besökte byn Dimancheni i Rumänien innan jul hade snön redan anlänt. Jag såg nöden i byn, och det skar i hjärtat”

Som barn var jag väldigt förtjust i snö – och som vuxen är jag fortfarande lika förtjust.

Här i Norrland har vi ju oftast gott om snö, och barnaglädjen återvänder när jag ser stora flingor singla ner från skyn. Den glädjen kan jag unna mig eftersom snön inte hotar mig. Jag har ett varmt hus, en härlig dunjacka och en god granne som plogar min uppfart.

Långt ifrån alla har det lika lätt.

Förutsättningarna för våra romska vänner är dessvärre helt andra än mina.
Varje år när kylan sveper in bär den med sig ett hot om blåa läppar, stelfrusna fötter och sviktande hustak.
De barn som saknar kläder, skor, ved och ett ordentligt hem kan inte glädjas över den första snön.
När jag besökte byn Dimancheni i Rumänien innan jul hade snön redan anlänt.

Jag såg nöden i byn, och det skar i hjärtat. Jag såg oron, rädslan och hopplösheten
– men jag fick också förmånen att besöka en familj som fått hjälp av oss.
Där välkomnades jag av barn som utstrålade glädje. Det var varmt i huset och alla fönster var hela.

Både barnen och deras föräldrar var överlyckliga för den hjälp de fått.
Jag, i min tur, blev lycklig över hur väl de förvaltat hjälpen.
Det var en fröjd att se – men många familjer är fortfarande i desperat behov av vår hjälp.
Det sista vi hörde från Denisas familj, som du kan läsa om i bilagan,
var att all deras ved har tagit slut.

Vi kan inte rädda alla, men vi kan rädda en familj i taget.

Var med och hjälp oss värma dem!

Hoppfulla hälsningar,

Ulrika K Eriksson

Ge en gåva genom att klicka här.

Läs om familjen genom att klicka här.

 

Dela med dina vänner: