När många andra svenska familjer semestrar på charterorter valde familjen Johansson i Partille att besöka sitt fadderbarn i Filippinerna. Mötet med åttaåriga Rebecca blev en stark upplevelse för dem. – Det var underbart att träffa henne, säger pappa Niclas. Man önskar ju att det inte skulle behövas faddrar egentligen, men det känns fantastiskt att man faktiskt kan hjälpa och ge hopp.

Niclas och Caroline Johansson har varit givare hos Hoppets Stjärna i många år, och när de tog sig an ett nytt fadderbarn föll valet på verksamheten i Filippinerna. Niclas arbete på rederiföretaget Tärntank tar honom nämligen årligen till landets huvudstad Manila.
– Varje gång jag är där vill jag ta mig utanför de där affärskvarteren, för att bli tacksam över vad jag har och lära mig lite mer om vår värld, berättar Niclas.
I år följde hela familjen med på resan: Pappa Niclas, mamma Caroline, elvaårige Jack och åttaårige Theo som är jämngammal med fadderbarnet Rebecca. Tillsammans besökte de skolan i
Taytay där Rebecca väntade tillsammans med sin mamma.
– Hon var jättesöt och väldigt artig, säger Niclas. Hon kunde lite engelska ändå och talade lite via tolk.
Äldste sonen Jack pratade inte själv med Rebecca, men han tycker att hon verkade glad att träffa dem.
– Vi gav henne presenter, sånt man kan göra egna halsband av. Det var roligt att vara där, säger han.
Rebeccas glädje över det hon fick är något som gjorde intryck på Niclas.
– Det är ju andra belopp som krävs för att göra svenska barn tillfreds, och även vuxna. Vi köper väl en hel del grejer som vi egentligen inte behöver.

Han beskriver mötet med Rebecca som resans givna höjdpunkt.
– Vi hade det gott på hotellet och på stranden, men de starkaste minnena är ju från den dagen. Jag tycker det är fantastiskt att kunna visa våra pojkar, som är uppväxta i Sverige, att alla inte har det lika bra som vi. Det vet de ju, men det är en annan sak att se det. De höll med om det att det här inte var vilken utflykt som helst. Nånstans har den nog ändå skapat intryck.

Dela med dina vänner: