15 september 2026

Flickornas framtid avgörs i skolmatsalen

– Mamma, vad blir det för middag? – Det blir ingen ikväll, tyvärr. Kanske i morgon. Hur skulle det kännas att vara ett barn som får det svaret? Nioåriga Damaris vet. Därför ser vi till att hon och andra barn i Kenyas slum får både frukost och lunch i skolan.

KENYA. Slummen kring Hoppets Stjärnas skola i Mikindani är fylld av berättelser. Varje utblottad familj bär på en.

Tolvåriga Susan har en pappa som skulle dö utan regelbunden dialys och en mamma som drabbats av strupcancer. Mamman, som själv tvingades hoppa av gymnasiet för att försörja sin svårt sjuka mor, vill inte att hennes egen sjukdom ska sätta stopp för barnens utbildning och framtid.

Fembarnsmamman Janet växte upp föräldralös, gifte sig ung – och blev smittad med HIV av sin make. Därför föddes tvillingarna Abigael och Dorcas med viruset i kroppen. Nu är de sju år, och deras pappa dog när de var fyra. Utan honom som försörjare måste familjen välja: Hyra eller mat. De somnar under tak, men utan middag.

Även Damaris har förlorat sin pappa. Hennes mamma samlar pantflaskor från morgon till kväll för att få mat till sina fem barn. För ett kilo pant får hon 2 kronor och 21 öre. En 50-centilitersflaska väger sällan mer än 25 gram. Det krävs inget mattesnille för att förstå varför Damaris ibland somnar hungrig.

Redan här, i gapet mellan måltider, kan ett barns framtid avgöras. Mätta barn har ork att lyssna och lära. De som är för hungriga för att ta till sig undervisningen halkar efter.

På så vis slås de fattigaste ut, en efter en. För unga flickor som Damaris, Abigael, Dorcus och Susan finns ännu ett orosmoln. När föräldrar inte längre har råd att skicka alla barn till skolan, då är det döttrarna som plockas hem först.

Räddningen för dessa fyra finns i skolköket på Hoppets Stjärnas skola. Där serveras både frukost och lunch, varje skoldag, utan kostnad.
– Det betyder allt för oss, säger Damaris. Jag får lättare att koncentrera mig och mamma slipper oroa sig för att jag ska gå hungrig.

För sjukliga barn som Abigael och Dorcus serveras en tredje måltid varje eftermiddag. Dessutom slipper de fattigaste familjerna betala skolavgift. På så vis förvandlas skoldagarna från en extra kostnad till ett ekonomiskt stöd. Det gör att föräldrar, även de som inte lägger stor vikt vid utbildning, låter både söner och döttrar komma till oss.
Damaris går gladeligen 30 minuter varje morgon för att nå vår skola.
– Mitt mål är att bli lärare, säger hon. Mina lärare inspirerar mig mycket och jag vill bli som dem.

Att ge flickor chansen förändrar liv – och inte bara för flickorna själva. Det finns nämligen en stark bevisad länk mellan kvinnors utbildning och länders utveckling. Den kopplas till snabbare ekonomisk tillväxt, bättre familjehälsa och lägre fattigdom.

Sakta men säkert, en tugga i taget, formar vi en bättre framtid för Kenyas barn.