När Frank och Carina Ådahl blev ambassadörer för Hoppets Stjärna hade de tre decennier bakom sig som faddrar. Varje månad i åtta år har de stöttat Stephanie – och i februari fick de för första gången träffa henne.

Stephanie var sju år när hon fick en fadderfamilj genom Hoppets Stjärna. Idag är hon femton år, tar snart examen, vill börja college och drömmer om att bli lärare. Den lilla flicka som Frank och Carina följt genom barndomen, via brev och fotografier, stod plötsligt framför dem.
– Då blev det så påtagligt att vår hjälp faktiskt gjort skillnad i hennes liv, säger Carina.

De fick följa med henne hem till det lilla skjul hon delade med sin mamma, sina bröder och sin mormor. Kontrasten var slående mellan fattigdomen i hemmet och det hopp som skolmiljön vibrerar av. Tillsammans med 2200 skolkamrater går Stephanie på Hoppets Stjärnas egen skola i Taytay, en knapp mil från Filippiner-nas huvudstad Manila.
– Mitt i slummen ligger den där som en fristad, säger Carina. När vi kom till skolan första dagen stod alla 2200 barn och väntade på oss. Vi skulle gå in men tappade bort varandra i myllret. Barnen strömmade emot oss, och de tog våra händer och la dem mot sin panna. Det var deras sätt att visa respekt för de äldre.
Minst lika omtumlande var resan till Hoppets Stjärnas skola i Infanta, 14 mil från Manila. De kom inte fram förrän skoldagen var slut, så de skyndade in på skolgården – och möttes av en rörande syn.
– Där stod alla barn och väntade på oss i stekande sol, berättar Carina. Och jag tänkte ”nej, inte för vår skull, gå och drick vatten!”.

Både Frank och Carina talar med inlevelse om de två starka känslor som ständigt krockade under resan. Glädjen vid mötet med alla de barn som får gå i skolan – och förtvivlan över alla de barn som inte får det. De som bor i samma kvarter, men som resurserna inte räcker till för att hjälpa.
– De är tusentals, säger Frank. Men man får inte bli uppgiven över det – för om du kan hjälpa ett enda barn så gör du enorm skillnad för just det barnet.
Han beskriver det som ögonöppnande att få se arbetet i sin hel-het och den administration som håller allt flytande.
– Att stötta projekten är lika viktigt som att stötta barnen. Visst kan du hjälpa ett barn att börja skolan – men vad hjälper det om det inte finns någon skola?

Att hjälpa skolorna i Taytay och Infanta utgör drivkraften när de drar ut på insamlingsturné i juli.
– Vi har valt att lägga krut på två populära semesterveckor och att spela på orter där det samlas många semesterfirare. På så vis når vi ut till folk från hela landet, förklarar Frank.
Kanske kan han och Carina nästa år återvända till samma orter med goda nyheter.
– Det vore häftigt att kunna stå på samma scen ett år senare och visa dem som hjälpt oss vad deras hjälp har bidragit till, säger Frank. Så ser drömmen ut.

Dela med dina vänner: