För 17 år sedan såg han Lorraine för första gången, på ett fotografi som skickades per post. I år var han på plats vid hennes bröllop, inbjuden som hedersgäst. För Helmer Olofsson blev fadderbarnet i Filippinerna som en dotter.
– Jag är så glad att hon lyckats i livet, säger han.

När Helmer blev fadder för Lorraine var hon bara tio år gammal. År efter år stöttade han hennes skolgång och fick på avstånd se henne växa upp.
– Jag brukade skicka presenter vid jul och födelsedagar och så där. 2005 var jag och hälsade på och fick träffa henne, både i skolan i Taytay och hemma hos hennes familj.
När Lorraine tagit examen avslutades fadderskapet, men hon och Helmer fortsatte att ha kontakt via Facebook. Lorraine antogs till en ekonomiutbildning, fick jobb som banktjänsteman, förälskade sig i en ung sjöman vid namn Pepito – och en dag anlände en bröllopsinbjudan till Helmer och hans fru.
– Jag tyckte det var storslaget och tackade ja på en gång, säger Helmer. Jag reste dit tillsammans med min fru, och Lorraine fick tårar i ögonen när vi mötte henne utanför kyrkan. Det var helt fantastiskt.Vigseln hölls inför 200 gäster, men Helmer och hustrun Maine var de enda utlänningarna på plats.

– Det var ett väldigt fint bröllop. Alla herrar skulle ha smoking och röd fluga, och alla damer fick bära röd klänning. I kyrkan satt damer och herrar var för sig, så min fru fick gå till vänster och jag fick gå till höger. Det var också en lite annorlunda ceremoni än vad vi var vana vid; bland annat satt brudparet där framme på en liten soffa.
Helmer och Maine stannade kvar några dagar efteråt och fick bland annat tillfälle att bjuda hela Lorraines familj på restaurang.
– Det kändes bra att få göra det, för vi har blivit så väl emottagna av dem. De är en väldigt fin familj. Lorraine är snäll och vänlig på alla sätt och vis, och eftersom de har det fattigt i familjen hjälper hon föräldrarna med sin lön. Jag är så glad att hon lyckats i livet.

Helmer fick också tillfälle att träffa sitt nya fadderbarn Lana Sophia; en flicka som idag är lika gammal som Lorraine var när hon fick Helmer som fadder. För honom kändes det självklart att ta sig an ett nytt fadderbarn.
– Det var ingen tvekan, säger han. Jag tycker verkligen det är roligt att hjälpa någon om man kan, och det märks att det gör nytta. Jag är jättelycklig över att Lorraine har fått ett arbete och över att jag blev inbjuden till hennes bröllop. Jag ser fram emot att få träffa henne igen och fortsätta hålla kontakten.

Dela med dina vänner: