En kärlek värd att dö för | Hoppets Stjärna

En morgon 2003 ligger Tony bakbunden på gatan i Port-au-Prince, med ansiktet mot marken, medan rånarna kör iväg med Hoppets Stjärnas bil. Han och hustrun Myrtha kommer uthärda två år till av stenkastning, skottlossning och rånförsök innan de och barnen flyr till USA – men när en jordbävning lamslår deras hemland 2010 vänder de tillbaka.
Möt det äkta par som, med livet som insats, driver vår verksamhet i Haiti.

Historien om Myrtha, Tony och deras liv i Hoppets tjänst är en thriller, och ibland en skräckfilm – men framför allt är den en kärlekssaga. Den röda tråden i berättelsen är deras kärlek till varandra, och deras kärlek till Haitis barn. Tonys del av sagan börjar bland bergen sydöst där han växte upp med sju syskon.
– Att försörja en stor familj med ett litet jordbruk var svårt för min far, och ofta fick vi sälja det vi behövde äta för att få in pengar. Livet var inte alls bra. Vi hade inte råd att gå i skolan – men mina föräldrar prioritera-de den ändå.
Han tystnar, och säger sedan:
– Det är nog därför jag tycker så mycket om mitt arbete för Hoppets Stjärna. För varje gång jag möter barnen i våra projekt ser jag mig själv i dem. När Tony var sju år föddes en liten flicka inne i Port-au-Prince; det femte av totalt sju barn till en sergeant i den haitiska armén.
– Från början hade jag ett bra liv, säger Myrtha. Men när jag var åtta år lämnade min pappa landet för USA, och då började livet bli tufft. För mamma hade inget jobb, och pappa behövde jobba ihop pengar innan han kunde skicka några hem till oss. Och sedan lämnade mamma också landet. Drömmen om ett bättre liv i USA har länge varit stark hos Haitis folk, men för Myrthas del innebar den att hon fick klara sig utan sina föräldrar under stor del av uppväxten. Först när hon fyllt 18 blev det hennes tur att korsa havet, och i drömmarnas land utbildade hon sig i datorkunskap.

Tony, i sin tur, flyttade som tonåring till Port-au-Prince för att fortsätta sina studier. Hans pappa hade börjat arbeta som korgmakare på en amerikansk fabrik och fick ett erbjudande från den amerikanske förmannen:
”Din grabb kan få bo gratis hemma hos min gamla mamma om han tar hand om henne”.
– Hon har betytt väldigt mycket för mig, säger Tony. Hon hjälpte mig att ta körkort, så att jag skulle kunna skjutsa henne, och det var hos henne jag lärde mig engelska. 1986, när Myrtha kom hem till Port-au-Prince under skollovet, möttes hon och Tony för första gången.
– Hon var väldigt vacker, och väldigt rar, säger Tony.
– Han sa ”var”, påpekar Myrtha.
– Mitt hjärta slog hårt för henne, fortsätter Tony, en aning generat.
– Nu sa han ”slog!” säger Myrtha och skrattar gott.

De höll kontakten efter den där sommaren, när Myrtha återvände till studierna i USA och Tony jobbade vidare som civilingenjör på en byggfirma. I den rollen fick han ansvar för ett skolbygge, beställt av en svensk hjälporganisation – och det var så han först kom i kontakt med Hoppets Stjärna. 1989 mynnade den kontakten ut i erbjudandet att ta över Haitiverksamheten, och året efter blev det återvändaren Myrthas tur att få sin första roll inom organisationen.
– De behövde någon som kunde översätta mellan engelska, franska och kreol, så jag utbildade mig till administrativ flerspråkig sekreterare.
Tony, i sin tur, tog sig an en fyraårig administratörsutbildning på kvällstid parallellt med arbetet.
– Då fick jag sitta hemma och vänta på honom om kvällarna, minns Myrtha. Så jag sa till mig själv ”varför inte utbilda sig till sömmerska också?”
Sagt och gjort: Myrtha skaffade sig en tredje utbildning som genom åren kommit att betyda oerhört mycket för de hundratals kvinnor som hon i sin tur utbildat i Hoppets Stjärnas projektbyar.

Idag kan paret se tillbaka på tre framgångsrika årtionden i Hoppets Stjärnas tjänst, men också på ett liv av uppoffringar. Haiti är ett farligt land att leva i, och det blev ännu farligare i början av av 2000-talet. Slumområdet Cité Soleil klassas som en av världens farligaste platser – och varje morgon tvingades de att passera utkanten av det när de skjutsade sina döttrar till skolan.
– Barnen såg lik på vägen. Folk kastade sten efter oss, förföljde oss och försökte råna oss. Och när vi sov var vi rädda, för vi hörde skottlossning varje natt, berättar Tony.

Den morgon när han rånades på bilen var han ensam. En annan gång, under en nattlig hemfärd, var Myrtha med.
– Vi var på väg hem från en av våra skolor när det började flyga stenar mot bilen, säger Tony. Alla rutor krossades. En skärva fastnade vid mitt ögonlock och jag körde hela vägen hem med ögat hopknipet, för jag var rädd att skärvan skulle skära sönder det. De sista fyra månaderna i landet bodde vi på kontoret, för vi vågade inte återvända hem. Det var kärleken till de egna barnen som fick dem att lämna landet 2005 – och det var kärleken till barnen i Hoppets Stjärnas skolor som fick dem att återvända 2010.
– Den 6 januari kom jag hem för att hälsa på mina föräldrar, minns Tony. Sex dagar senare inträffade jordbävningen. Jag tog på mig att hjälpa Hoppets Stjärna med katastrofarbetet, och jag blev kvar.

2011 tog Tony och Myrtha på nytt över Haitiverksamheten, nu med Myrtha som högsta ansvarig. Deras döttrar var vid det laget stora nog att klara sig själva i USA, och en FN-insats hade inletts mot våldet i slummen – men än idag är Port-au-Prince en farlig stad. När den här intervjun sker, efter en dryg vecka hemma hos Tony och Myrtha, har vi hört skottlossning, stoppats i bergen av ett ungdomsgäng, passerat ett blodigt lik på gatan och haft inbrott mitt i natten. Att arbeta i Haiti kräver mod, så frågan är vad som driver dem att kämpa vidare?
– Det är modersinstinkten i mig som vaknar när jag besöker projekten, säger Myrtha. Jag ser barnen, och jag ser hur stolta de är. Men jag ser också vilka skoluniformer som bleknat, och då vet jag att det beror på att de bara har en och att deras mamma tvättar den för hand varje dag. Och jag vet hur det är att göra allt för sina barn, men ändå aldrig känna att du räcker till.
– Att jobba för Hoppets Stjärna ger oss kraft, säger Tony. För det vi ger, utbildning, är det bästa du kan ge Haiti, och det bästa du kan ge ett barn. Och när du gör något som du kan känna vikten av är det alltid värt det. Alltid.

Dela med dina vänner: