Bli fadder

I 26 år har Hoppets Stjärna arbetat i Rumänien, och i 25 av dem har Elena Stefanescu varit en del av verksamheten. En frostig vinterdag 1991 skedde det möte som skulle komma att ge henne ett arbete, ett livslångt kall – och en son.
Berlad, januari 1991. Ett drygt år har gått sedan den rumänska revolutionen när en man kliver in i den kyrka dit Elena och hennes syster brukar gå. Han representerar en utländsk organisation vid namn Hoppets Stjärna, och han efterfrågar två kvinnor som vill arbeta med barn. Både Elena och hennes syster tackar ja.
– Då jobbade jag som revisor på en lokal fabrik, berättar Elena. Men jag ville byta jobb, och jag hade bett för att det skulle hända.
Dock kunde inget ha förberett henne på den verklighet som väntade henne sex mil bort, på en fram till dess sluten institution för funktionsnedsatta barn i Falcau.
– Där fanns barn som var tre år men såg ut som spädbarn, minns hon. Det fanns rum där 40 barn trängts ihop på liten yta. Och det fanns barn som bara stod i sina sängar och vaggade. Den första tiden var svår. Det fanns varken blöjor eller kläder, och om vi ville ta ut barnen i solskenet fanns det inga skor. Tack och lov var hjälpen på väg. Hoppets Stjärnas lastbilar rullade ner genom Europa.
– Vi fick tvättmaskiner, torktumlare, blöjor, kläder, skor och mat, minns Elena.
Barnhemmen fick nya möbler, nya kök och nya byggnader. Dessutom anlände pedagoger från Sverige för att utbilda den nya personalen på plats.
– När jag började visste jag inte hur jag skulle hjälpa barnen, säger Elena. Men specialisterna kom hit och levde tillsammans med oss för att vi skulle få lära oss deras sätt att jobba.
De nya kunskaperna gjorde underverk för barnen under de år som följde. Elena minns de två institutioner, i städerna Husi och Giurcani, dit myndigheterna haft för vana att skicka alla barn vars tillstånd var så allvarligt att de vid tre års ålder varken kunde tala eller gå.
– Men efter en tid med vår rehabilitering kom nästan inga barn dit längre, säger Elena. För nu kunde de både gå och tala och klä sig själva.
Idag är Elena en av regionens mest erfarna och kunniga pedagoger. Hon har vigt 25 år åt att förändra barns liv – och ett av barnen har också förändrat hennes. När hon såg honom första gången var han bara elva månader gammal. Det var 1997, när Elena besökte ett barnhem i grannstaden Falcau, som hon fann en liten pojke med deformerade händer och fötter. En liten pojke vid namn Razvan.
– Jag sa åt föreståndaren att skicka honom till vårt barnhem i Berlad, berättar Elena. Och det gjorde hon.
Som liten kunde Razvan varken sitta, stå eller gå, men Hoppets Stjärna ordnade så att han fick genomgå sex fotoperationer. Den första genomfördes när Razvan var två år gammal och är det äldsta minne han har.
– Jag minns alla mina sex operationer, säger han. Och jag minns att Elena var där för mig 24 timmar om dygnet.
Så löd nämligen läkarens villkor: Någon måste vara på plats och ta hand om Razvan under hans vistelse på sjukhuset. Elena ställde upp utan minsta tvekan. Fem år senare, när Razvan var sju år, adopterade hon honom.
– Vi försökte alltid återförena barnen med sina familjer, så jag var hemma hos hans föräldrar två gånger. Men de ville inte ha honom. Då kände jag att Gud hade gett mig uppdraget att vara med honom, att lyssna på honom och kämpa för honom. Adoptionen väckte både förundran och misstro i samhället omkring henne.
– Jag minns en läkare som sa ”Varför tog du honom? Varför inte ett friskt barn?” Razvan hörde det och frågade samma sak: ”Varför valde du mig?”. Då sa jag ”Gud förberedde dig för just mig.”

Kärleken mellan mor och son har vuxit sig ännu starkare med åren.
– Jag älskar henne så mycket, säger Razvan. Hon är min mor, och jag vet att hon älskar mig. Hon och jag är en del av en mycket stark familj.
Idag är han 20 år, har tagit examen från High School och antagits till Faculty of IT i universitetsstaden Iasi.
– Jag studerar det första året av fyra, berättar han. Det är inom det här fältet jag ser min framtid.
Under hans uppväxt har Rumänien kommit långt i arbetet med att nedmontera sina många barnhem till förmån för en politik där varje familj ska få hjälp att själva kunna ta hand om sina barn.
– Det har skett stora förändringar, säger Elena. Idag tvingas nästan inga barn växa upp på barnhem längre. Det gläder mig. Personalen på de gamla institutionerna behandlade aldrig barnen som sina egna. De jobbade bara för pengarna. För oss är det här våra barn, och vi jobbar med kärlek till dem.
Sedan millennieskiftet ligger Hoppets Stjärnas fokus i Rumänien på pedagogiska dagcenter och rehabilitering, kompletterat med föräldrastöd och rådgivning.
– Vi stöttar och uppmuntrar barnens föräldrar att kämpa för sina barns rättigheter – och för sina egna, säger Elena. Om vi kämpar tillsammans har vi mer kraft och kan tala med varandra om hur vi ska lösa våra problem.
När Elena ser tillbaka på 25 år i Hoppets Stjärnas tjänst är det tacksamheten som dominerar.
– Om det inte vore för Hoppets Stjärna hade jag ju aldrig träffat Razvan, säger hon.
Även han skiner upp när stiftelsens namn nämns. Han förklarar sina känslor med glimten i ögat:
– Hoppets Stjärna är min familj … och jag är deras stjärna!