Stefan Redeen vid operationsbordet, foto: Dennis Thern

Mötet med Esteliens förtvivlan inför utsikten att förlora ett ben och det faktum att han överlevde, blev lite av startskottet för projektet ”Haiti på fötter”.

Stefan du är lite av initiativtagare till projektet ”Haiti på Fötter”. Hur föddes idén?
– Idén föddes på ett café, hela teamet satt och samtalade om hur hemskt det kändes att amputera så många människor utan att kunna göra något mer för dem. Vi ville göra något mer för dem.
Jag visste också att Landstinget i Östergötland var på gång att bygga om flera operationssalar, jag slängde ut en tanke till dem och fick besked om att vi fick ta rubbet av den gamla utrustningen till Haiti. Jag satte ett par tekniker att kolla utrustningen och se så att allt var ok, kollade med Star of Hopes Tony i Haiti, som i sin tur kollade med sjukhuset. Human Bridge tittade på fraktmöjligheter och så var bollen i rullning.

Var det någon speciell händelse som fick dig att agera som du gjorde?
Njae, det är hela grejen, mötet med det oerhört fattiga Haiti, mitt i en av världens största katastrofer. Fattigdomen har gjort att katastrofen fått sådana oerhörda konsekvenser. Jag gick in en form av bubbla när jag kom till sjukhuset och det kaos som rådde där, det gällde att hjälpa dem man hade framför sig och tillfälligt stänga av alla andra hjälpbehövande. Efteråt, när jobbet är gjort, får man gråta.
På sätt och vis har projektet ”Haiti på fötter” blivit ett sätt att bearbeta det jag gick igenom under den där första katastrofala veckan då vi amputerade ben och armar, nästan på löpande band.

Hur skulle du beskriva arbetssituationen på sjukhuset när ni kom första gången?
Totalt kaos! När vi kom hade vi varit på resande fot i 48 timmar, vi var uttrötta, ändå ville sjukhusledningen sätta in oss i arbete direkt. Vi vägrade, jag sa att vi måste få sova för att kunna göra ett bra arbete. Sen gick vi upp på sjukhusets tak och sov. Det var riktigt skönt att sova där under stjärnhimlen, brisen svalkade lite. Det fanns just ingen annanstans för oss att bo heller.
Efter en god natts sömn var vi reda att gå in i arbetet. Sjukhuset var inte bara underutrustat, man saknade struktur i arbetet och det fanns ingen ordentlig organisation. Vi kom som ett färdigt team och kunde därför ta över ledningen på sjukhuset och strukturera upp den befintliga personalen och se till att alla volontärer fick en plats. Helheten var det som gjorde att vi fick det att fungera; ledning, organisation och operationsarbete.

Efter det där första besöket har du besökt Haiti fler gånger, hur är situationen idag och på vilket sätt har projektet Haiti på Fötter varit med och förändrat situationen?
Den struktur vi byggde upp fungerar fortfarande. Vi har regelbundet möten med sjukhusledningen, vi försöker förstärka det som redan finns och fortsätter att fokusera på helheten. Sjukhusutrustningen från Landstinget i Östergötland är på plats och har blivit fyra fullt fungerande operationssalar. Personal på Hopital de la Communauté Haitenne har fått lära sig att använda utrustningen. Vi har haft några uppföljande operationer, bland annat har vi opererat Esteliens ben igen.

– Under hösten kommer vi framförallt att arbeta för att stärka vardagssjukvården på sjukhuset. Mindre specialistteam kommer att arbeta på plats i Haiti under 4 – 6 veckor. De ska då främst arbeta med kunskapsöverföring; ortopeder, gynekologer, narkosläkare, barnläkare, tekniker med flera.

Hur ser du på Haiti idag? Vilken framtid har t ex Estelien?
Fattigdom och demokrati är det som påverkar vardagen och det som kommer att påverka Haiti framöver också. Hade de tagit tag i detta för 20 – 30 år sedan, hade katastrofen inte fått de konsekvenser den fick. Idag lämnar de unga och begåvade landet, vad blir då kvar? Sen tror jag man alltid måste se det lilla framför det stora. Det är i det lilla som förändringen börjar.

Slutligen, hur har arbetet i Haiti påverkat dig personligen?
Jag är påverkad som människa, jag kommer aldrig bli densamme igen. Min familj, min omgivning, alla är påverkade. Jag tror att om vi vågar lyfta blicken och se vår omvärld, slutar se fiskdammsfrågorna, slutar gnälla så mycket, då tror jag att vår egen vardag skulle bli annorlunda, bättre.

Med facit i hand skulle du sagt ja till att resa ner till det kaos som rådde i januari 2010, om du fått frågan igen?
Hade jag inte åkt, skulle jag ha skämts, inför mig själv och inför alla omkring mig.

Ge en gåva till arbetet!

Fotnot: I början av augusti lossades ytterligare en container med sjukvårdsmaterial på Hôpital de la Communauté Haitienne i Port au Prince

Ny sjukhusutrustning instelleras på sjukhuset Hôpital de la Communauté Haitienne i Port au Prince, foto: Dennis Thern

Dela med dina vänner: