Bli fadder

Ibland är det svårt att inte känna förtvivlan. Den känslan river i mig när jag tänker på de flickor som vi berättar om i månadens utskick. Alla former av övergrepp mot flickor är naturligtvis fruktansvärda, men för mig känns det om möjligt ännu värre när barnens förövare är samma människor som förväntas älska och skydda dem. Det är ett ofattbart svek, och det går knappt ens att föreställa sig hur barnen måste känna. Jag känner också väldigt starkt för de mammor som står maktlösa att försvara sina barn så som de skulle vilja. Det lever i ett samhälle där männen har väldigt stor kontroll över dem och där alternativet ofta vore ett liv på gatan.
Kampen mot övergrepp är någonting som berör oss alla, oavsett om de handlar om våra egna döttrar eller en med-människas barn. Själv har jag inga döttrar, bara söner, men ändå vaknar tigrinnan i mig när jag tänker på dessa flickors situation. Min första impuls är att kliva emellan och försvara dem mot förövarna med mina bara händer – men det är förstås ingen lösning. Över en natt kan vi inte förändra deras hemförhållanden, eller de samhällsstrukturer som ligger bakom, men vad vi däremot kan göra är att ge de här flickorna ett alternativ. Och det betyder allt, för att ha ett val är att inte längre vara fångad.

Låt oss därför tillsammans vända vår förtvivlan till en drivkraft. Det är dags att sätta ner foten mot övergreppen!

Varma hälsningar

Ulrika Kallin, Verksamhetschef

Ja, jag vill stödja färdigställandet av en fristad för utsatta flickor!