Bli fadder

Med ögonen riktade ner i backen för att undvika den värsta lervällingen tar vi oss fram till familjen Padoraro. Klockan är nästan fem på eftermiddagen och det är becksvart, enda ljuskällan är månen som lyser upp vägen. Vasilika 8 år verkar dock kunna vägen och leder oss med säkra steg.

Text: Marita Good
Foto: Krister Göransson

När vi till slut kommer fram visar det sig att Vasilika bor i ett hus byggt av kogödsel och halm. Jag har svårt att tro mina ögon men väl inne ser jag att det nog trots allt är ett hem för människor jag kommit till.

Mörkt och kallt
Mamma Luminitza tänder några stearinljus. I det svaga ljuset från dem ser jag två sängar och en stor vedspis som upptar större delen av rummet. Ur filtarna på sängarna tittar snart två par sömniga ögon fram, Katalin 6 år och lillasyster Alisa, 2 år, har redan bäddat ner sig för natten, mörkret i det lilla huset gör att de ändå inte kan göra så mycket annat. Familjens två äldsta barn har gått över till en klasskompis för att titta på TV en stund.
Med så många gäster i huset och de tända stearinljusen blir det snart ganska varmt och snart hörs glada skratt från barnen. Det är svårt att förstå hur de alls kan skratta, situationen är bedrövlig och jag förstår inte hur mamma Luminitza alls klarar att ta hand om och fostra fem barn under sådana omständigheter.

–Tidigare bodde vi tillsammans med min mans föräldrar och även om standarden där var något bättre så var det svårt att alltid tänka på att ta hänsyn till dem. När de dog såldes huset och min man och hans syskon delade på pengarna, av vår del byggde vi det här, mamma Luminitza ser sig omkring i det lilla huset, inte större än vårt sovrum därhemma. I mörkret har jag svårt att se hennes min men jag kan ändå höra en viss stolthet i rösten. Att ha något som hon kan kalla sitt eget betyder mycket, även om det lilla huset byggt av kogödsel, i mina ögon knappt kan kallas ett hem.

En liten trollunge
Det går väl kanske an på sommaren när barnen kan vara utomhus större delen av dagen men nu, mitt i vintern? Den lilla tomten utanför huset liknar mest en leråker, i ett hörn av trädgården ligger en hög med pinnar och grenar som mamma Luminitza samlat ihop inför vinterns kyla. En smal stig leder till det lilla utedasset och jag undrar hur barnen hittar vägen dit i mörkret.
Lilla Alisa har tröttnat på uppmärksamheten från besökarna och kryper istället upp hos mamma. Dockan hon precis fått, håller hon i ett stadigt tag. När jag ser Alisa kan jag inte låta bli att fundera på hur jag själv skulle ha klarat att leva här tillsammans med min dotter Marcia, bara ett par månader yngre än Alisa. Hon ser ut som en liten trollunge, som tagen från en Elsa Beskowsaga, söt, charmig och oerhört skitig. Jag inser plötsligt att hemmet saknar vatten och frågar hur de löser det:
– Det finns en brunn en bit bort, jag eller något av de äldre barnen brukar hämta vatten där.
Av Alisas smutsiga ansikte och kläder förstår jag att vattnet som hämtas mest används för matlagning. Luminitzas äldre barn har möjlighet att tvätta sig på Star of Hopes center inne i Husi. Där får de även ett ordentligt mål mat varje dag och de får hjälp med läxläsning.

– Det svåraste är att inte ha pengar till mat eller kläder åt barnen. Vi äter mycket potatis, oftast potatissoppa, det är varmt och fyller magen. Potatisen är än så länge ganska billig och vattnet är gratis. Pinnar till spisen plockar jag i skogen.

Vi gör oss klara för att gå, Luminitza lämnar över Alisa till Vasilika och följer med oss ut. Utanför dörren brister den starka fasaden.
– Visst är väl mina barn värda något mer än detta, hon pekar på det lilla huset, ett hus som vi i Sverige inte ens skulle vilja att våra djur bodde i. Jag hade tänkt bygga ett rum till, men pengarna räckte inte. I mörkret ser jag hur tårarna rinner ner från Luminitzas kinder och förstår att hon gråter över mycket mer än bara det lilla extra rummet som aldrig blev byggt. Precis som alla andra mammor vill hon ge sina barn allt; hon vill se dem mätta och glada, hon vill se dem utvecklas, höra om deras drömmar och framtidsplaner och uppmuntra dem att gå vidare. Ändå tvingas hon kväll efter kväll se sina barn gå till sängs hungriga, de kryper ihop tätt tätt för att hålla värmen.

Hur kan det finnas familjer som Padorara innanför EU:s gränser, ett EU där vi lever i ett allt högre välstånd? Kvällstidningarnas huvudrubriker handlar mer om vem som tar vem i ”Bonde söker fru”, eller vem som vinner årets ”Idol”, än förfasar sig över några barn som svälter i utkanten av EU.