Vi rör oss till fots i utkanten av Minsk, över en bakgård, runt en husknut och in genom en trång tambur. Inramningen säger ingenting om storheten hos den verksamhet som har sitt hjärta innanför nästa dörr. Belapdis ordförande Elena Titova välkomnar oss med ett leende.
– Ni befinner er på en historisk plats, säger hon.

Elena har förstås fog för sina ord. Här, i en liten lokal på Serdich Street, startade hon och hennes väninnor landets första nationella center för funktionsnedsatta.
– För 20 år sedan fick vi den här lokalen av staten, säger hon. På den tiden fanns bara två val för ett funktionsnedsatt barn: att sitta inlåst hemma eller inlåst på institution.
Vad Belapdi gjorde var att skapa ett tredje alternativ: ett center som de kallade för ”The Lantern of Hope”.
– Från början var det 20 barn här, och de som jobbade här var barnens föräldrar. Men snart började familjer från andra regioner att söka sig hit. På den tiden fanns inga pedagoger i landet som jobbade med funktionsnedsatta, men vi föräldrar förstod att våra barn behövde rehabilitering.
Mammorna tog saken i egna händer, och genom samarbetet med Hoppets Stjärna importerades litteratur från Sverige. Elena, som på den tiden jobbade för ett tryckeri, såg till att böckerna gavs ut på ryska.
– Vi sände ut dem gratis till hela republiken, berättar hon.

Hoppets Stjärna tog med sig svenska pedagoger som började undervisa aspirerande specialister på plats i landet, och dessa fick också göra studiebesök i Sverige. Snart började de turnera genom Belarus för att ta sig an behövande familjer på varje ort, och i ett separat projekt skapades informationshäften för varje familj med instruktioner till myndigheterna om hur just deras behov kunde mötas på bästa sätt. Parallellt med detta utvecklades lokalen i Minsk till ett kunskapscenter som samlade relevant information från hela världen. Bland mycket annat översattes 200 svenska piktogram; bildsymboler, som gav icke-verbala barn möjlighet att kommunicera.
– Först då insåg vi att de inte behövde ord för att kunna tala med oss, säger Elena.
För henne och de andra i Belapdi blev nästa steg att förankra sin verksamhet hos staten.
– Det var väldigt viktigt för oss att barn i hela landet fick samma hjälp som vi kunde erbjuda i Minsk, och hur skulle vi kunna åstadkomma det? Bara med regeringens hjälp. Från början var det svårt att övertyga ministrarna, men vi bjöd in dem till varje event vi ordnade med funktionsnedsatta i centrum.
Målet var att ändra lagstiftningen – och det lyckades. Steg för steg, formulering för formulering, erkändes de funktionsnedsatta barnens rättigheter. Vid millennieskiftet började staten driva egna dagcenter med Belapdis som förebild. 2002 vidgade organisationen sitt fokus och startade en verksamhet för funktionsnedsatta vuxna som skulle komma att bli modell för sådana satsningar i hela landet.
– Allt vi ser idag, i hela nationen, började här, säger Elena. Alla former av rehabilitering har sitt ursprung här.

Belapdis kanske största seger hittills kom i november 2014, när Belarus undertecknade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Den historiska dagen var kulmen på ett projekt som Belapdi drivit i fyra år, där de genom kampanjande och event kämpat för att sprida konventionens idéer.
– Nu ska vi se till att deklarationen omsätts i praktiken, säger regionskoordinatorn Anna Lapchyk. Vi möter ofta familjer som inte känner till sina rättigheter, men vi bevakar utvecklingen och kommer att kräva svar varje gång lagen inte följs. Därför har vi anställt en jurist som ska fokusera på det här.
Sist, men inte minst, jobbar Belapdis eldsjälar oförtröttligt vidare med att sprida kunskap till allmänheten i landet.
– Om du inte känner till att ett problem finns kommer du inte se behovet av förändring, säger Anna. Det vi gör är att förändra mentaliteten hos hela samhället.

Dela med dina vänner: