Bli fadder

Han var så fattig att han ibland skakade av hunger. Hon var från en välbärgad familj, men valde honom. Efter snart 50 år som gifta, och nästan 40 år av hjälparbete, kan Gani och Liling Coruna känna stolthet över en livsgärning som förändrat livet för tiotusentals i Filippinerna.
För den som följer Gani och Liling under en arbetsvecka är det omöjligt att blunda för den värme och respekt som möter dem vart än de går. Såväl i klassrum och kontor som genom slummens gränder rör sig båda med en stillsam pondus som har mejslats fram ur 40 år av uppoffrande arbete, men nötta gamla fotografier på deras kontor i Crame vittnar om en annan tid.
En tid när de var unga, osäkra, fattiga och ovetande om vilken framtid som väntade.

När Gani först klev in i slumområdet Crame på 70-talet var det för att axla rollen som pastor i en lokal församling. Lönen var det församlingsborna själva som skrapade ihop, och mer än 17 kronor i veckan blev det inte som paret Coruna fick att leva på. Vid det här laget var de redan föräldrar till en son, och pastor Gani drygade ut kassan på kreativa sätt.
– Först jobbade jag extra som byxförsäljare, berättar han. Senare, när vi sparat ihop lite kapital, började jag att sälja begagnade bilar.
Att jobba extra var han vad vid sedan barnsben – men då handlade det om ren överlevnad.
– Jag var äldst av nio barn, och vi var väldigt fattiga. Pappa var frisör, och när Beatles startade trenden med långt hår var det inte många som ville gå till honom längre. Jag minns en gång när vi behövde handla mat, men pappa sa ”vi måste vänta tills jag har klippt någon.” Vi väntade, men ingen kom. Till slut fick vi mat av grannen. Det var första gången jag skakade av hunger.
Snart försökte Gani hitta sätt att bidra till familjens försörjning.
– Som tioåring jobbade jag som skoputsare. Senare började jag att skotta jag grus och cement, och tidigt på morgnarna hjälpte jag till som fiskarbetare i hamnen. Efter det gick jag till skolan … och stank fisk. Jag lät inte fattigdomen hindra mig från utbildning, för jag var övertygad om att den kunde förändra min framtid. På den tiden ville jag bli advokat. Jag drömde om ett eget hem, ett bra jobb, en vacker fru … och i High School mötte jag henne.
Liling, som hittills har suttit tyst intill honom, ler.
– Jag var ny på skolan och frågade mina klasskamrater ”vem är den smartaste killen här?” De sa att det var Gani.
Gani, å sin sida, kunde knappt förstå varför den nyanlända skönheten ville vara tillsammans med honom.
– Jag frågade henne ”Varför jag? Jag är inte särskilt snygg, jag är fattig, och du har många friare”.
– Och då svarade jag ”för att jag inte gillar korkade killar”.

1969, när de ännu bara var tonåringar, gifte de sig. Året därpå föddes Norman, som med åren skulle komma att bli storebror till en syster och tre bröder. Det följande årtiondet låg deras fokus främst på den växande familjen, och på Ganis roll som pastor, men 1980 kom ett telefonsamtal som skulle förändra allt.
– Det var en röst som sa ”Hallå, vi är från Sverige. Vi vill tjäna herren i din kyrka”.
Rösten till hörde Sigvard Wallenberg, känd som grundare av Skandinaviska barnmissionen. Han hade rest till Asien för att missionera och hittat numret till Ganis församling på en lista över lokala kyrkor i det hotell han bodde på. Det framstod som en sådan lycklig slump att Gani vid ett senare tillfälle begav sig till hotellet.
– Jag såg ingen lista, så jag frågade en anställd. Han sa ”jag har jobbat här i tio år, och någon sån lista har aldrig funnits”. Då tänkte jag att Gud måste ha haft ett finger med i spelet.
Kontakten med Sigvard mynnade ut nästa år ut i ett möte med Hoppets Stjärnas grundare Erik Gunnar Eriksson, och det var så familjen Corunas nya liv tog fart.
– Han talade med stor entusiasm och var full av liv, minns Liling. Frågan var inte om vi kunde lita på honom, utan om han kunde lita på oss; om vi var värdiga att få hans förtroende.
37 år senare är alla tvivel skingrade. Gani och Liling började med matutdelning 1982, öppnade ett dagcenter för utsatta barn 1983, etablerade Star of Hope Philippines 1987, grundande skolan i Taytay 1989 och har i alla år fortsatt kämpa helhjärtat för att leva upp till Erik Gunnar vision.
– Vi vet att det är svårt att samla in pengar, säger Gani. Därför har vi försökt se till att de verkligen använts där de gör mesta möjliga nytta.
Liling nickar.
– Vi vet att det finns många andra som Hoppets Stjärna kunde ha satt sin tilltro till, och vi är tacksamma att just vi fick chansen.
Nu har de båda nått pensionsålder, och skolat in en ny generation som står redo att ta över – men deras kärlek till verksamheten är för stark för att de ska kunna sluta arbeta.
– När jag fyllde 65 frågade jag Liling om jag skulle gå i pension. Då svarade hon ”Hoppets Stjärna är ditt liv. Om du gör det kommer du dö i förtid.” Jag trodde på henne och fortsatte.
De pratar med värme och stolthet om alla dem som genom åren blivit hjälpta.
– Vi känner oss välsignade, säger Liling. Och vi är stolta över att ha byggt upp något som kommer att kunna leva vidare även när vi är borta.