Bli fadder

Kenth Johansson var 21 år när han för första gången klev i land i Argentina. Där har han funnit kärleken, uppfostrat en familj – och vigt 43 år av sitt liv åt Hoppets Stjärnas arbete. Möt en av verksamhetens stora hjältar.
Argentina, 1977. Ett år efter att militärjuntan tog över makten arresteras tre svenskar i staden Saenz Peña. De gripna är Kenth Johansson, hans pappa Harald och deras missionärskollega Åke Joelsson.
– En katolsk nunna anmälde oss för att vi predikat hos toba-indianerna, berättar Kenth. På den tiden var det så att om folk utifrån kom in bland Toba misstänktes de genast för att vara uppviglare; kommunister eller annat.
Trion fick köra in sin bil på en bakgård där bilar stod parkerade med bara 5-10 centimeters mellanrum, och de beordrades att parkera likadant.  ”Ta det ni behöver ur bilen och följ med” sa en av militärjuntans soldater. Kenth såg på sin far och sin vän.
– ”Härifrån kommer vi aldrig ut igen”, sa jag. Då var jag rädd. Man visste ju hur folk försvann och hur deras kroppar dök upp på soptippen, fulla av skotthål. Och hur de sövde ner folk, tog upp dem i helikopter och sedan dumpade dem i floden. Folk hade sett det där, men ingen vågade säga något.
Folk råddes rentav att inte fråga; att bara tiga om de familjemedlemmar som aldrig kom hem igen. Annars kunde de själva stå på tur att försvinna spårlöst. Skulle Kenths hustru Alba bli en av dem som aldrig vågade fråga efter sin försvunne make? Den tanken brände i honom när dörren till höktet slog igen.
– En som redan satt där varnade oss och sa att ”här utanför fönstret sitter det alltid någon och lyssnar”. Då passade jag på att predika om min tro, och om hur Gud vill att vi ska leva. Så det fick militärjuntan åtminstone reda på.
Medan Kenth spred ljus i häktet begav sig en grupp toba-indianer till den misstänksamma nunnan och lyckades få henne att ta tillbaka sin anmälan. Kort därpå blev Åke, Harald och Kenth fria män igen.
– Jag tvivlar inte på att det räddade mitt liv, säger han.

Men hur hamnade en grabb från Trollhättan mitt i förtryckets Argentina? Kanske tog den resan sin början redan när Kenth var åtta år och framför såg en syn med kvinnor i indiankläder. Från den stunden började han att läsa om indianernas situation i Sydamerika, för han var övertygad om att han skulle hamna där en dag. 1965, när en vän till familjen erbjöd 21-årige Kenth jobb på ett svenskt konditori i Argentinas huvudstad Buenos Aires, tackade han ja direkt.
– Jag kände mig kallad, säger han.
En het eftermiddag gick Kenth förbi en affär i staden där det arbetade en ung indiankvinna.
– Jag frågade var det fanns en telefon, och hon gav mig en vägbeskrivning. Men någon telefon hittade jag inte, så jag kom tillbaka – och det fortsatte jag att göra!
Den unga kvinnan hette Alba och verkade väldigt smickrad över Kenths uppvaktning. Vad han inte visste då var att hon misstagit honom för den amerikanske filmstjärnan och artisten Dean Reed.
– Det kanske spelade in när hon gick med på att träffa mig, skrattar Kenth.
Tack och lov bestod känslorna även när missförståndet klarats upp. Tre år senare, den 4 april 1968, blev de man och hustru. 1971, efter att ha bott och arbetat tre år i Spanien, bestämde de sig för att återvända till Argentina – men först väntade ett besök i Sverige. Där ägde ett livsavgörande möte rum. På Folkets hus i Göteborg talade Erik Gunnar Eriksson, grundare av den ett år unga stiftelsen Hoppets Stjärna. När han lämnat scenen gick han fram till den indianska han sett i publiken.
Det slutade med att Kenth och Alba blev Erik Gunnars första utsända i Argentina.
– Fram till 1977 jobbade vi i Buenos Aires, men kände att vi helst av allt ville hjälpa landets indianer, berättar Kenth.
Därför begav de sig till Chaco-provinsen i norr, där Alba vuxit upp. Tobafolkets misär var stor, och ett första steg blev att ordna matutdelningar.
– Grannarna undrade vad vi höll på med när det var fullt av indianer runt vårt hus var och varannan dag, minns Kenth. Ingen hade ju brytt sig om indianerna förut.
Kenth och Alba vigde sina liv åt att hjälpa tobafolket, och deras barn har följt i deras fotspår. Alba lämnade jordelivet 2016, men hennes arv lever vidare; inte minst genom sonen David som 2017 tog över huvudansvaret för verksamheten i Argentina.

Kenth förvandlades i det ögonblicket till en pigg pensionär. Vid 74 års ålder är han fortfarande full av energi och engagemang – trots att han så sent som våren 2014 låg han nära döden. Plötsligt en dag sa hjärtat ifrån.
– Jag började frysa och svettas, och hela mitt system kollapsade. När det röntgade bröstet på sjukhuset skickade de mig direkt till akuten. Där, i korridoren, såg jag ett vitt moln som dök upp framför mig. Och sedan ett till, och ett till. Tre vita moln. Men jag sa ”Nej, inte nu, jag har mer att göra. Jag vill stanna hos min familj ett tag till”.
Senare fick Kenth veta att alla församlingar i trakten hade samlats för att be för honom.
– De fastade till och med. Jag kan inte tro att det gjorde allt det för mig. Den tanken rör mig mer än att jag lever.
Folkets uppslutning säger allt om hur mycket Kenth har betytt för dem. Kärleken är ömsesidig – och den fortsätter att växa sig starkare för varje år.