Joshua från soptippen i Filippinerna får utbildning tack vare Hoppets Stjärna. Han överlevde en katastrof och är idag en pigg tonåring som ser ljust på framtiden.

I dag är det 18 år sedan den enorma soptippen i Payatas, Filippinerna, rasade. På och runt soptippen bodde då cirka 75 000 människor, varav minst hälften var direkt beroende av soptippen för sin överlevnad. Hundratals människor begravdes levande, många återfanns aldrig. En majoritet av dem som dog i sopberget var barn.

Det var tidigt på morgonen, 10 juli 2000. Många familjer låg fortfarande och sov i sina små skjul, på och nedanför berget som bestod av 3,5 miljoner kubikmeter sopor. Det hade regnat i flera veckor. Plötsligt släpper något, sopor börjar glida nerför en av de brantaste topparna. Det blir en lavin. En stinkande, smutsig lavin av tungt, surt, ruttet avfall. De som bor sopsluttningen och nedanför har inte en chans. Hundratals begravs levande. Några av dem återfinns i livet. Några återfinns inte alls.

Jag kom till tippen dagen efter raset tillsammans med Hoppets Stjärnas filippinska personal. Jag var redan i Manila och arbetade. Vi bestämde oss för att åka till soptippen för att se hur vi kunde hjälpa till. Vi möttes av en dimma av flugor och svart rök där barn och vuxna rotar efter återvinningsbart material bland de stinkande soporna, samtidigt som räddningsarbetarna försökte röja efter det stora raset. En surrealistisk syn, och chocken var total. Obeskrivligt egentligen!

Unge Joshua efter katastrofen.

Lille Joshua, då bara ett och ett halvt år gammal var ett av många barn som inte hann undan. Han hamnade under familjens hus som rasade av trycket från soporna. Joshuas pappa fick tag i vänster arm och kämpar febrilt för att inte tappa taget samtidigt som han försöker värja sig mot lavinen av sopor som väller ner över honom. När pappa äntligen får loss Joshua har höger arm slitits av strax över armbågen, men Joshua lever.

Efter ett första besök och möte återvände vi veckorna efter katastrofen för att bistå de drabbade i flera omgångar. Det var ett svårt arbete, vi mötte människor som befann sig i chock, som var rädda, ledsna, arga. Många hade förlorat det enda de hade; sin familj. I flera trånga evakueringscenter som saknade rent vatten, duschmöjligheter och toaletter träffade vi föräldralösa barn, barnlösa mammor eller pappor, utsatta som blivit ännu mer utsatta. Vi delade ut mat och rent vatten, mediciner, kläder och myggnät. Allt i nära samarbete med lokala myndigheter.

Det var på ett av dessa center vi träffade lille Joshua första gången. Han och hans familj var en av många familjer som sen fick stöd i flera omgångar. De fick flytta in i ett av de enkla men funktionsdugliga bostäder som Hoppets Stjärna byggde strax intill soptippen. Ett stödprogram inleddes för att barn från Payatas skulle få en utbildning. Joshua har sedan dess fått ekonomiskt och moraliskt stöd. Familjen är fortfarande fattig och försörjer sig på att leta sopor men stödet från Hoppets Stjärna har ändå gett familjen hopp om framtiden.

Idag är Joshua 19 år gammal och började hösten 2017 på “Technical Education and Skills Development Authority (TESDA)”. Han får där lära sig att reparera och serva olika typer av motorer. Joshua tycker det är intressant och lärorikt. Efter avslutat utbildning hoppas han på att få ett jobb som mekaniker för att kunna hjälpa till att försörja sin familj.

//Dennis

Dela med dina vänner: