Första gången jag träffade familjen Jarabee i Taytay, Filippinerna var i slutet på 90-talet. Tror det var mitt andra eller tredje besök i landet. Vi besökte ett halvdussin familjer för att kolla familjesituationerna hos dem. En av dem var familjen Jarabee.

Bostaden var fruktansvärd. Då hade de nio barn, den minsta nyfödd och bodde under vidriga förhållanden. Bara plankor och plywood, dock över två våningar. Taket läckte. Kokvrån var en enkel öppen eld i ett hörn. Stampat jordgolv. Inget kylskåp, ingen ordentlig dusch. Det luktade både det ena och andra. Fler av barnen var undernärda. Mycket svåra förhållanden kort och gott. Jag hade inte besökt någon familj som bott under sämre förutsättningar. Vidrigt!

Pappan i familjen var chaufför men hade inga fasta uppdrag. Ibland fanns det taxijobb, ibland var det nått annat. Han försökte kämpa på men det var svårt. Han gick tyvärr bort 2009 på grund av hjärtattack, vilket satte familjen på ännu mer prov.

Jag gick upp för den rangliga trappan, och ut på det enkla golvet. Det kändes som hela bostaden gungade fram och tillbaka, och jag gick snabbt ner igen. Fick ett minne för livet.

Delar av familjen Jarabee i slutet av 90-talet.

Jag har träffat familjen ett antal gånger om åren. Min mamma har varit fadder för tre av barnen i omgångar. Nu är hon fadder till familjens yngsta barn, Delores som är 11 år och går ut årskurs 6 nu i vår. Sen ska hon in på high-school.

Företaget som min mamma arbetade på i början av 2000-talet blev också rörda av familjens situation. Företaget hjälpte till att bygga ett nytt hus till familjen i cement, och med en övervåning i trä. Det blev lite drägligare för familjen.

Alla barn har fått hjälp via Hoppets Stjärna och olika faddrar genom åren. Barnen har varit väldigt tacksamma, skött sin skolgång, utbildat sig på olika nivåer och är nu ute i arbetslivet. Ett par av dem arbetar nu på call-centers, en är kassörska, en arbetar med bokföring. En av pojkarna går nu på teknisk yrkesskola och arbetar extra. Ett par av dem är gifta och har egna familjer och utflugna sedan länge.

Gemensamt för alla barn är att de nu hjälper till att förbättra huset, och hjälper mamman med pengar. Övervåningen är numera även den i cement, och man håller på att bygga en tredje våning. Man har spis, kyl, frys, tv. På väggarna hänger examensfoton. I ett rum finns det till och med luftkonditionering. Vilken utveckling och standardhöjning.

Trappan till övervåningen. Stor skillnad mot förr.

Ett av rummen på övervåningen. Man har madrasser man rullar ut på kvällen, barnen spara för att kunna köpa sängar till alla rum.

Några av barnens examensfoton och utmärkelser.

Familjens mamma Josephine är så extremt glad och tacksam varje gång man träffar henne. Hon slutar aldrig prata eller skratta. Det är kul att se glädjen och tacksamheten i henne. Hon hälsar alltid till min mamma som hälsade på för 15 år sen. Svårt att tro att Josephine fött tio barn, och klarat sig ur de förhållandena hon levde under i många år. Men med kämpaglöd och hjälp på vägen så har hon en idag något bättre levnadsstandard. Starkt av henne! Huset sköts om ordentligt av henne och de barn som fortfarande bor hemma.

Josephine har till och med öppnat en liten kiosk i dörröppningen där hon säljer godis, konservburkar, och hygienartiklar. Hon och resten av familjen har kommit upp ur den värsta fattigdomen upp till en dräglig tillvaro djupt inne i slummens Taytay.

Josephine har öppnat i dörröppningen där hon säljer snacks, konserver, och hygienartiklar till grannar och förbipasserande.

Yngsta dottern Delores på Hoppets Stjärnas skola i Taytay.

Mamma Josephine tillsammans med Hoppets Stjärnas projektledare Liling Coruna. Liling har betytt otroligt mycket för familjen Jarabee och alltid stöttat familjen på många olika sätt i alla år. Tack vare henne och antal faddrar så har familjen kommit upp ur den värsta fattigdomen och framtiden ser lite ljusare ut.

Dela med dina vänner: